Räddad av Nietzsche

SINZIANA RAVINI: Så talade Zarathustra – till mig

BOKRECENSIONER

Jag minns det som i går, hur jag vid 24 års ålder hade hamnat i en tysk universitetsstad, så långt bort från familj och vänner som möjligt, i väntan på CSN-pengar som aldrig kom, gåendes på seminarier som mest liknade rättegångar och jobbandes som servitris på kvällarna på en biergarten. Och när saker så småningom blev ännu värre än vad jag hade räknat med, hamnade, gud vet hur, Nietzsches bok Så talade Zarathustra i mina händer.

Aldrig förr hade en romanfigur talat till mig så direkt, med en sån frenesi och glädje. Boken förvandlades snabbt till en hemlig älskare jag försökte fly till så ofta som möjligt. Varje sida blev som ett trappsteg mot högre helhetssyner och jag slutade så småningom tycka synd om mig själv. Tillsammans skrattade vi åt mänsklighetens fadäser, åt de småaktiga människorna som var mer apor än aporna, åt elaksinnade dvärgar och eldhundar, åt genier som visade sig vara inverterade krymplingar och gigantiska öron som gick på två ben. Ibland hade jag svårt för hybrisen i vissa passager. Jag menar, finns det något mer förmätet än att ställa sig högt upp på ett berg och väga världen i en vågskål?

Zarathustra vägde förvisso världens ondaste ting: vällusten, härsklystnaden och själviskheten. Men återfanns inte dessa drag hos honom själv? Hatade han inte i slutändan sig själv? Det var just Zarathustras oförmåga till självinsikt som höll mig fastnaglad i hopp om att hans världsbild skulle rämna och att han i ”spegelns tusen ögon” skulle möta sina egna.

Nu några år senare är mötet med Nikanor Teratologens ypperliga ny-översättning av boken som att återse en gammal vän. Men vännen är liksom jag förändrad. Zarathustras människoförakt visar sig nu i stället dölja ett förakt mot föraktet. För hur ska man annars tolka följande rader: ”Sannerligen männi­skan är en smutsig ström. Man måste vara ett hav, för att kunna ta emot en smutsig ström utan att bli oren. Se, jag förkunnar för er övermänniskan: han är detta hav, i honom kan ert stora förakt gå under.” Och några sidor längre fram: ”Jag längtade efter min undergång, när jag ville upp i höjden.”

Boken är ett myller av inkonsekvenser och sköna aforismer som skapar mer oreda än reda bland tankarna. Exempelvis kan Zarathustra önska sakernas eviga återkomst och på det sättet öva sig i accepterandets konst ena stunden, för att sen vilja ta ödet i sina egna händer och likt övermänniskan spränga sina egna begränsningar. Det är sannerligen en labyrintisk, smått kaotisk filosofi som möter läsaren. Men som Zarathustra själv säger: man måste ha kaos i sig för att föda en dansande stjärna.

Det enda jag har svårt för hos Zarathustra är kvinnosynen som är minst sagt daterad. På ett ställe heter det: ”Kvinnor är fortfarande katter och fåglar. Eller i bästa fall kor.” På ett annat: ”Allt hos kvinnan är en gåta, och allt hos kvinnan har en lösning: den heter havandeskap.” Och så klassikern: ”Du går till kvinnor? Glöm inte piskan!”. Här är det dock inte uttalat vem som förväntas hålla i piskan.

Vid närmare eftertanke ska man nog inte ta dessa rader på alltför stort allvar. Man gör Nietzsche en otjänst när man tar hans romanfigurers uttalanden för hans egna. Så talade Zarathustra är för mig en pastisch på Fausts och Dantes helvetesvandringar, en parodi över den moderna människan som manar lika mycket till skratt som till eftertanke. Men skrattet kan vara ett farligt vapen. Zarathustra säger: ”Inte genom vrede, men genom skratt dödar man.”

Nietzsches storhet ligger just i det faktum att han lyckas klä sin filosofi in en skönlitterär form. Likt Voltaire, Montesquieu och Diderot kritiserar han västerlandets kulturer genom att förlägga handlingen i en ickevästerländsk, näst intill ahistorisk miljö. Och likt Swift och Rabelais uppfinner han ett myller av vidunderliga varelser som får porträttera mänsklighetens skiftande ansikten. Filosofin är för honom en leksak och inte en hammare med vilken man slår andra i huvudet med. När Nietzsche myntade det beryktade begreppet ”filosofera med hammaren” syftade han egentligen på den lilla hammare med vilken man knackar möbler för att upptäcka träets håligheter.

Den största håligheten i Nietzsches filosofi är det faktum att han byter en religion mot en annan – jagkulten. Han kan inte komma undan trossystemet som sådant.

Men Zarathustra säger: ”Följ inte mig, utan era egna huvuden.” I den bemärkelsen är och förblir Zarathustra en profet utan anhängare, en lärare som ifrågasätter sin egen

lära: ”Sannerligen råder jag er: gå bort från mig och värj er mot Zarathustra! Och än bättre: blygs över honom! Kanske bedrog han er – Ni har ännu inte sökt er själva: då fann ni mig. Så gör alla troende: därför är det så lite bevänt med all tro. Nu ber jag er förlora mig och finna er själva; och först när ni alla har förnekat mig vill jag återvända till er.” Hos vilka andra stora profeter finner man denna självkritik och inbjudan till oliktänkande? Ja, inte är det hos Jesus eller Muhammed.

Människan är hon som jagar njutningen och undflyr lidandet. Hon vill inte ha båda sidorna av livet. Det är därför hon går under. Människan har inte bara uppfunnit Gud utan också moralen, som bygger på lusten att undvika olust. Hon projicerar sina svagheter på djuren och sina styrkor på gudarna. Moralen har kluvit människan itu. Zarathustra vill sy ihop henne för att förena både det djuriska och det gudomliga i henne.

Människan är också en liten del av alltet. Och bortom alltet finns det inget som kan kritisera henne utan att kritisera hela alltet. Det är just denna insikt som kan frigöra männi­skan. Hon måste inse att hon inte befinner sig i världens centrum. Det här är en inverterad copernikansk revolution som ställer människan i periferin av såväl alltet som sig själv. Läxan är grym, men resultatet är lyckligt, då det frigör människan från slavmoralen. I en värld utan gudar har man ingen att skylla ifrån sig på.

Nietzsches filosofi är i mångt och mycket en tragisk vetenskap. Historien är tung och framtiden oviss. Glömskan är förutsättning för allt nyskapande. Människan kan bli sjuk av historien. Hon måste skilja mellan en monumental – det vill säga allmän, antikvarisk – det vill säga personlig, och en kritisk historieskrivning. Men Nietzsches filosofi är i mångt och mycket också en glad vetenskap. Han gör rent hus med idealismens alla dualismer: kropp–själ, jordiskt–överjordiskt, till förmån för ett dionysiskt bejakande av livet.

Zarathustra kan lära oss att all sanning är krokig. Och att även denna sanning är krokig. Att skapandet är den största befrielsen från lidandet, men att skapelseprocesser kräver förvandlingarnas smärta. För den som börjar vandra ensamhetens väg, blir bergstoppar och avgrund ett och detsamma. Om vägarna tar slut, får man klättra upp på sitt eget huvud. Först när bergstoppen är nådd kan människan se ner på sig själv.

Det är lätt att missförstå denna allegoriska berättelse och ta Zarathustras inre resa för en yttre, där övermänniskan ställer sig över andra människor. Nazisterna gjorde det och gav dessutom övermänniskokulten en etnisk färgning. De måste ha hoppat över raden: ”Det är endast de svaga som är besatta av de starkastes överlevnad.” Nej, övermänniskan står inte över någon annan än sig själv, och detta gör hon när hon kommit över sig själv, det vill säga omfamnat den totala ödmjukheten. I sin omvärdering av alla värden står hon bortom gott och ont. Här hoppas jag att Nietzsche egentligen menar att hon innehåller både gott och ont. Den riktiga faran ligger i förnekelsen av detta faktum. En annan fara ligger i att välja isolationen före socialisationen.

Som Zarathustra själv säger är det inte jaget, utan duet som ligger till grund för världen. Och på ett annat ställe kan man urskilja början på en sann vänskapsfilosofi: ”Om du har en lidande vän, så var en viloplats för hans lidande, men samtidigt en hård bädd, en fältsäng: så kommer du bäst att vara honom till gagn. Och gör dig en vän något ont, så tala: jag förlåter dig vad du gjorde mot mig; men att du gjorde det mot dig själv, – hur skulle jag kunna förlåta det?”

Zarathustra skonar inte någon. Allra minst sig själv. Eller gör han det? Är kanske middagsstunden, den stora glödande solen som stiger ut ur det mörka berget och ur bokens sista rader symbolen för Zarathustras försoning med sig själv och omvärlden? Jag väljer att se det så. Och jag väljer att se hans död, som det gamla jagets död som föranleder födelsen för en nyare och sundare människa. Så talade Zarathustra då och så talar han till mig i dag.

FAKTA

Prosa

Friedrich Nietzsche

SÅ TALADE ZARATHUSTRA

Övers: Nikanor Teratologen

H:ström

Sinziana Ravini