Rakt in i datamaskinen

BOKRECENSIONER

Att läsa Pär Thörn är att träda in i ett tillstånd som påminner om det som kan infinna sig på en arbetsplats vid fyratiden, när man omtöcknad av fläktsus och det egna blodets slaggprodukter söker sig mot kaffeautomaten.

I förra årets Inventeringen (OEI Editör) drogs läsaren in i något som kunde vara en oformlig bouppteckning, en textmassa där läsakten på ett intressant vis blev synonym med ”Inventerarens” nitiska och paranoida sorteringsarbete. I årets Din vän datamaskinen är det en dator som ska utforskas, in i minsta skrymsle. Det är bara att hänga med: ”Om man exempelvis slickar på den röda knappen erfar man ingen smak av ’sourcream and onion’- eller peppar- eller vinäger- eller ost- eller grill- eller paprika- eller ’sweet and sour’- eller weekend- eller vicknings- eller natur- eller lövtunna chips.”

Som arbetsredskap verkar datorn inget vidare, i klass med Commodore och andra modeller från det tidiga 80-talet, men snart har vi lämnat hårdvaran bakom oss. Ett simpelt rymdspel flimrar förbi, liksom en ”litteraturgenerator” alstrande dussindeckare. Där finns också en ägarlängd, ett formulär där maskinens ägare kan skriva några rader om sig själv. Om en Ralf Nederlund får vi exempelvis veta att favoriträtten är ”biff med bambuskott”. En trevlig funktion, tycks det, ända tills man några knapptryckningar senare hamnar i sådant som ”Anmärkning om Nederlunds politiska engagemang”.

Det blir kusligare och kusligare, men också roligare. Vår upptecknande löneslav går snart ner sig i sin egen djungel av parenteser och redundans (jämför chips-passagen ovan). ”Detta arbete (att bara röra vid knapparna och ta in den information som nedtecknas på skärmen) är till nytta för hela samhället”, menar han, men framstår snart som en manisk inkarnation av maktstrukturerna bakom maskinens mjukvara.

Som karikatyr av dagens informationssamhälle är Din vän datamaskinen knappast klockren. Datorskräcken den parasiterar på tycks från anno dazumal, från den tid då datorer ännu kallades för datamaskiner. Snarare tänker man på DDR och liknande stater under läsningen. Också över upplägget, en ensam tjänsteman eller tjänstekvinna satt att utföra ett amorft utredningsarbete, vilar något bedagat. Skulle det ha stått P C Jersild eller Erik Beckman på pärmen hade man inte blivit förvånad.

Men Pär Thörn förefaller skriva i avundsvärd frihet i förhållande till förebilderna från 60-talet, och Din vän datamaskinen är ändå imponerande i sin envetna ovilja att någonsin lyfta blicken över skärmen. Det som är system i mig är system också i dig, tycks den säga, datamaskinen.

FAKTA

Poesi

Pär Thörn

DIN VÄN

DATAMASKINEN

Modernista