Olof Palme superstar

1 av 2
Kjell Östberg.
BOKRECENSIONER

Olof Palme var politikern med en supernovaaura som känns ännu 22 år efter hans död. Det beror inte bara på ett briljant intellekt utan på ett ideologiskt uttryck som får dagens folkvalda att blekna. Men det kan också vara så att personen Palme bara återspeglar en mer dynamisk politisk epok än vår egen. I takt med tiden är första delen av Kjell Östbergs om Olof Palme (den andra delen utkommer i höst). Men vi möter inte en Palme som marscherar snörrätt utan snarare någon som i en dialektisk virvel stöts mot, formas av och sätter avtryck på tidsandan.

Kjell Östberg, professor i historia vid Södertörns högskola, ger en grundlig översikt över Palmes politiska gärning som studentpolitiker, statssekreterare och statsråd, fram till 1969. Men den politiska resan är långtifrån entydig. Som internationell studentpolitiker var han inte bara en antikommunistisk kämpe i kalla krigets armé. Östbergs stora scoop är att han visar hur Palmes studentorganisation finansierades/leddes av CIA och hur han blev en viktig kugge i bekämpandet av kommunismen i tredje världen. Palmes exceptionella begåvning engagerade till och med utrikesminister Acheson att förgäves söka förmå honom att acceptera att bli studenternas ordförande, samtidigt som Palme radikaliseras via antikoloniala stämningar och reseupplevelser.

För den Palme som på Erlanders regeringskansli ansåg att skattetrycket var för högt, förordade selektiv välfärd och ansåg att Sverige borde skaffa atombomb, var under 1960-talet med och formulerade vänstervågen. När amerikavännen Palme 1965 höll sitt berömda Gävletal, som fördömde USA:s krig i Vietnam, chockades Washington. Östberg undersöker de välvilliga intima kontakterna mellan det socialdemokratiska partiet och USA där Palme balanserar mellan den egna övertygelsen av solidaritet och lojalitet med supermakten. Han blev, med Nixons ord, ”that Swedish asshole”. Men socialdemokratin var också ett villigt bålverk mot kommunismen och relationerna normaliserades snart.

Palme vitaliserade både den politiska känslan och praktiken genom att placera tredje världen i folkhemmet, men inte bara för att undanröja konkurrenshinder åt kapitalet, som i dag, utan i namn av solidaritet. Men han var endast ”fläckvis radikal”, menar Östberg. Han följde partiets mittfåra och argumenterade exempelvis mot banksocialisering, vilket ändå belyser hur exotiskt långt ut till vänster den politiska mittpunkten befann sig innan 80-talet högerbacklash. Med ett språkbruk som ingen socialdemokratisk rikspolitiker längre vill eller törs ta i sin mun, kunde han säga att ”Den demokratiska socialismen har aldrig tett sig mer nödvändig”. När Barbro Hedvall ( Dagens Nyheter 2 maj) efter att ha läst Östbergs bok utnämner Palme till liberal, kan jag inte förstå det som annat än att högern gått på sitt eget bästa partytrick – de tror verkligen att socialism är Gulag. När de upptäcker att så inte är fallet tror de att det är liberalism de snubblat över.

Palmes tid var inte vår. Han talade, med Blå Tågets ord, ”det kalla krigets kluvna tunga”. Dessutom var han verksam när den historiska kompromissen mellan arbete och kapital fortfarande präglade samhället. Palme var pragmatiker men även en visionär reformist såtillvida att politiken i små steg skulle riva klassamhället. I dag har begreppet reformist mist sin betydelse, då kapitalet inte vill klasskompromissa längre och partiet själv motat bort vänsteravvikarna. Den historiska grundvalen för partiet har ryckts undan och den ideologiska kompassen har ersatts med EU-direktiv och spekulation i medelklassväljarnas preferenser.

Östberg åskådliggör därmed inte bara en politikers verk och hans tid utan nödvändigheten av en stark social rörelse som underifrån måste radikalisera desamma. För det var inga folkliga protestkrav som drev fram den nyliberala politiken efter Palmes död. Dagens skattesänkningar, höjningen av a-kassan, subventionerade hushållstjänster och den internationella insatsstyrkan som ska offra svenska liv för stormaktsintressena, är en önskelista som dikterats uppifrån. Politik är inte bara att vilja utan är en kamp om den tidsanda som bestämmer vad vi kan vilja.

FAKTA

Sakprosa

Kjell Östberg

I TAKT MED TIDEN

– Olof Palme 1927–1969

Leopard förlag

Ann Charlott Altstadt