Språket brinner

VIKTOR JOHANSSON läser uppföljaren till en fransk succé

BOKRECENSIONER
Guène – skildrar Paris.
Guène – skildrar Paris.

■ ■ Att Drömmar för dårar bara matar ansatser till berättelser kan låta som ris. Men det är det inte. Boken är den perfekta gestaltningen av rotlöshet, oron över att när som helst kickas från både jobb och land. Läsaren har liksom inget uppehållstillstånd.

■ ■ I uppföljaren till succén Kiffe kiffe imorgon fortsätter Faïza Guène representera sina kvarter, förorterna utanför Paris. Så kunde man slött ha formulerat sig. Men Guène försöker sparka av sig rollen som språkrör. Det här är inget exotiskt studiebesök, tycks hon säga och bränner av snapshots från Algeriets massakrer. Guène berättar om en tragedi, men tänker inte låta några turister konsumera det som underhållning eller allmänbildande historielektion. Boken bär en sköld, kapitlen ryggar undan precis innan man hinner slappna av, njuta. Och förortssyskonen ”har nåt i blicken som är annorlunda, som om dom skulle vilja vara osynliga, vara nån annanstans. Men dom är här.”

■ ■ Drömmen i Drömmar för dårar är Alhème (döpt till ”dröm” på arabiska av mamman som blev offer för kriget). Slängd i käften är vår berättare och språket brinner när hon förbannar allt och alla. Fast med en botten av kärlek – bara distanserad för att palla avsked, för att palla att vara morsa både åt sin hustlande lillebror och sin sjukskrivna pappa.

■ ■ Och man får hänga med i svängarna när Alhème slängs runt av bemanningsföretaget, schasas på prefekturen för att förlänga sitt uppehållstillstånd för femtioelfte gången, slits mellan Frankrike och hemlandet Algeriet. För plötsligt är historien slut och man hårdnar till Alhème när hon lämnar oss med några tomma eftersättsblad. Man förstår hennes hårda hud, pansarhjärtat. Man förstår hur effektiv kortformen är. Det är helt smart att boken bär en sköld. Ryggar innan någon blivit utlämnad.

FAKTA

Prosa

Faïza Guène

DRÖMMAR FÖR DÅRAR

Övers. Lotta Riad

Norstedts

Viktor Johansson