Ensam äldre kvinna saknar

PIA BERGSTRÖM läser Elsie Johanssons nya roman

BOKRECENSIONER
Elsie Johanssons ”Sin ensamma kropp” utkommer i dag.
Elsie Johanssons ”Sin ensamma kropp” utkommer i dag.

■ ■ Det slutar aldrig, eller hur? Hoppet kan fara men längtan blir kvar. Efter någon som vaknar varm intill, med dålig andedräkt och intorkad svett, egenheter och dumheter. ”Längtan att bli någons Du”, som Elsie Johansson skriver i nya romanen med den fina titeln Sin ensamma kropp. En klarsynt, klok monolog av och om en kärlekskrank, men annars besk och oromantisk, 72-årig kvinna.

■ ■ Marie-Louise Parre, eller Maliss som hon kallas, är änka efter en rik åkeriägare och har allt snyggt som går att köpa för pengar. Men inga barn. Inga vänner hon släpper inpå sig. Hon sover inte bra, trots satänglakanen och den halva sömntabletten varje kväll. Maliss saknar en mans närhet. Men inte den tjugo år äldre makens. ”Det föll sig inte naturligt med gosande och tossigheter eftersom jag inte älskade honom på det viset och aldrig hade gjort. Underkastelse handlade det om för min del. Plus tacksamhet. Och skuld”. Maliss tog hand om kontoret i stället, papprena, chaufförernas kriser, expansionsplanernas praktiska sidor. Tog hand om honom själv när han blev alkoholiserad. Gömde sina egna behov under en mask av hårdhet. Nu vet hon inte vad hon ska göra med all ”oanvänd kärlek”.

■ ■ En damroman för 30-talister? Jag tror det. Elsie Johansson tar en liten risk när hon kallar den stilige hantverkaren för Bockberg, men Min ensamma kropp är inte larvig eller ironisk utan en levande och frimodig berättelse. Mycket påminner om Nancy-trilogin, kvinnoperspektivet och barndomsglimtarna från ett råttgnagt fattigruckel och ett inrökt spisrum i stan där farsan pissade i slaskhinken. Men den här historien är lite svalare och fjärare, precis som Maliss är, jämfört med Nancy eller Näckrosträdets gråtmilda Hildur. Här ryms ett annat gripande kvinnoöde och en skildring av en mer svårnådd kärlek än den ”vällande förlösning” Maliss själv drömmer om.

■ ■ Först visas det brutala, blint själviska och maktfullkomliga hos de män som Maliss, och även hennes mamma före henne, sårats av, utnyttjats av och tidigt stängt sitt hjärta för. De ” eländiga” karlarna, ”slashasar, fyllskallar, snåljåpar, mesar, horbockar, viktigpettrar, fjantar, hängarslen, drönare, rävar!” Sedan utvecklar romanen, mycket skickligt, en förståelse och ett slags försvar för dessa män. De som ändå gjort så gott de kunnat, i den tid och inom de ramar och gängse mansideal som varit deras lott. Maliss kunde inte riktigt älska någon av dem, inte ens sin pappa, som slet som grovarbetare och påhuggskarl och som tvingade till sig vad han ville ha av mamman efter varje lördagsfylla. Maliss make drog upp sin 17-åriga kontorsflicka till en annan klass men tvingade henne inte till något. I mogen ålder kan hon minnas dem med försonlighet, en nästan öm känsla av en svårare sort än den som Bockberg och hans mörkröda rosor framkallar. Även om man lätt identifierar sig med Maliss, syns också hennes fångenskap i tiden, i hennes bilder för lycka, i fattigflickans stolthet över oberoendet och ägandet, i veckotidningsformen för hennes längtan.

Jag gillar verkligen det där balanserandet som Elsie Johansson lyckats skapa trots att hela historien framkallas i jagets ensamma hjärnskål. Jag tror nästan det krävs en viss ålder för att vara så rättvis.

Tur att inte heller skrivarlusten pensionerar sig.

FAKTA

Prosa

Elsie Johansson

SIN ENSAMMA KROPP

Albert Bonniers förlag