Hon var först

LENNART BROMANDER läser om Susan Sontag – och efterlyser begreppet camp

BOKRECENSIONER
Den amerikanska författaren, litteraturkritikern och debattören Susan Sontag dog 2004. Nu kommer den första riktiga biografin om henne.
Foto: Foto: MIKAEL GUSTAVSEN
Den amerikanska författaren, litteraturkritikern och debattören Susan Sontag dog 2004. Nu kommer den första riktiga biografin om henne.

Det har på sistone skrivits mycket om 1968 och allt vad det årtalet står för, men det var mycket annat som förändrade oss på den tiden. Till exempel Susan Sontags essäer.

Hennes genombrott 1964 med essän om begreppet ”camp” i Partisan Review var spektakulärt. På kort tid tog hon över den exklusiva kulturscenen i New York och även internationellt väckte den stor genklang. Det tog inte lång tid innan camp-essän översattes också till svenska, och jag minns med vilken förtjusning den togs emot. Det var en text som låg sällsynt väl i tiden, och i den här essän liksom i den inte så långt senare publicerade ”Den enda kulturen och den nya sensibiliteten” löste hon ett akut problem, vars existens de flesta ännu inte ens blivit varse.

På sextiotalet var gapet mellan högkultur och underhållning avgrundsdjup. Den seriösa kulturen hade börjat förtvina i sitt elfenbenstorn, medan populärkulturen stormade fram i rasande fart alltsedan rockmusikens genombrott. Vad Susan Sontag skisserade i dessa tidiga essäer var ett slags estetiskt filter, som gjorde det möjligt att förflytta sig mellan och även sammanjämka de båda antagonistiska kultursfärerna.

Själva begreppet camp kom snart att överanvändas, missförstås och slitas ut, men att det i dag fyrtio år senare kommit nästan helt ur bruk är synd, för det står för något speciellt. I dag använder vi ju mest det entydigt negativa begreppet kitsch, men det fina med camp är att det legitimerar en konstupplevelse, som innefattar både högt och lågt inom konsten. Susan Sontag nämner drastiskt olikartade exempel som Bellinis operor, art deco- och jugendföremål eller Hustons Riddarfalken från Malta. Företeelser som är skapade med allvar, oskuldsfullhet och ofta högsta konstförstånd men är för skruvade eller tar i litet för mycket. De hamnar på gränsen till det löjliga men vinner ändå på konstfullhet och äkta känsla. Både inom hög och låg kultur vimlar det av konstuttryck som är camp men absolut inte kitsch. Det finns skäl att återvinna Susan Sontags camp-begrepp, rätt använt skapar det estetisk tankeskärpa.

Det som gav tyngd åt Sontags argumentation var inte minst bredden i hennes eget flitiga essäförfattande. Film var då fortfarande i förbluffande stor uträckning ansedd som låg underhållning. Susan Sontags djupborrande, insiktsfulla filmanalyser innebar ett genombrott för den för oss i dag självklara synen på film som en seriös konstart. Samma sak hände när hon tog sig an fotokonsten, och det var Susan Sontag som skapade respekt för popkonsten.

Sontag blev ständigt pionjär, vad hon än tog sig för. När hon 1975 vid fyrtiotvå års ålder drabbades av bröstcancer gavs hon ett halvår att överleva – en prognos som hon vederlade i tre decennier. Då passade hon på att skapa vad som kom att bli ett av hennes mest lästa arbeten, essän om sjukdomen som metafor. Där sätter hon in sjukdom i ett brett kulturellt sammanhang, och hon bidrog starkt till insikten om den kulturella signifikansen av begreppet sjukdom – i Sverige har hon fått en fin efterföljare i Karin Johannisson. Även i sina politiska analyser låg hon före de flesta, och så sent som inför Irak-kriget gjorde hon en korrekt förutsägelse för hur det skulle gå om president Bush förverkligade sina planer på att angripa Irak.

Susan Sontag avled i december 2004 – den tredje cancern hon drabbades av kunde hon inte knäcka – och nu kommer den första riktiga biografin om henne. Att det är en tysk biografi kan se underligt ut, men i USA är Sontag, som ständigt gisslat sitt lands kultur och politik, fortfarande en kontroversiell gestalt. I Europa har man däremot mer oförbehållsamt tagit henne till sig, inklusive USA-kritiken.

Det finns mycket kvar att penetrera och värdera, men Daniel Schreiber ger i sin Susan Sontag. Geist und Glamour en fyllig helhetsbild av både hennes liv och verk. Och det är lätt att bli fascinerad av denna extremintelligenta, passionerade, obegripligt flitiga och receptiva människa.

Hon var dotter till en pälshandlare i Kina, som dog när hon var fem år. Modern var narcissistiskt självupptagen och tyckte inte om dottern. Under Susans första tonår hamnade de i Tucson, vid gränsen till öknen i Arizona. Som flykt undan mänskligt och geografiskt ökenliv grundlade den brådmogna flickan där sitt encyklopediska vetande om europeisk litteratur, snart kompletterat med lika omfattande insikter i all annan kultur. Sitt ursprungliga namn Susan Rosenblatt skiftade hon till det filmstjärnemässiga Susan Sontag, och hon arbetade snabbt och effektivt på sin karriär och sin mycket medvetna självinscenering. Med camp-essän uppnådde hon en celebrity-position i kulturvärlden, och den såg hon till att behålla livet ut.

Naturligtvis var hon också tidigt ute med feministiska idéer, men på sjuttiotalet lyckades hon få den feministiska rörelsen emot sig med det inte så litet provokativa påståendet att den ägnade sig åt en de medelmåttiga kvinnornas revolution. De verkligt begåvade kvinnorna som Marie Curie, George Eliot, Hannah Arendt, och underförstått hon själv, har alltid kunnat slå sig fram.

Det är självklart i hennes roll som essäist och opinionsbildare Susan Sontags betydelse vilar, men själv ville hon helst se sig som författare. Hennes romaner blev dock alltför eklektiska och lär inte överleva. Samma gäller hennes två filmer, gjorda i Sverige 1969–70, Duet for Cannibals och Brother Carl. De är nästan parodiskt fyllda av referenser till franska vågen-filmer och Ingmar Bergman.

Mot slutet av sitt liv började även Susan Sontag bli skrämd av den hårdfört kommersialiserade konsumtionskulturens frammarsch, och hon kom mer och mer att uppträda som en den gamla europeiska högkulturens lordsigillbevarare. Hon säger tänkvärda saker i den rollen också, men det är framför allt hennes sextiotalsessäer, som glöder av viktiga tankar, iakttagelser och lysande formuleringar. Hennes epokgörande samling Konst och antikonst kom ut på svenska 1969. Dags för ny upplaga.

FAKTA

Biografi

Daniel Schreiber

SUSAN SONTAG.

GEIST UND GLAMOUR

Aufbau Verlag

Lennart Bromander