Aftonbladet
Dagens namn: Bartolomeus
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Inget kan skydda oss från varandra

Joyce Carol Oates ”Dödgrävarens dotter” – drar in läsaren i ett järngrepp.   Joyce Carol Oates ”Dödgrävarens dotter” – drar in läsaren i ett järngrepp.

    Den gamla amerikanska drömmen: förenta staterna som en öppen famn för de behövande, en skyddande himmel av frihet under ansvar, en vidd av längtan där dagarna, hästarna och lyckan springer fria att jaga och fånga. Det stora europeiska traumat: förintelsen.

Och en roman som bara fortsätter att svälla, växa, älta, värka.



    Joyce Carol Oates är en av de mest betvingande författare jag vet och Dödgrävarens dotter är inget undantag, snarare ett förstklassigt exempel. Vacker som en solnedgång, bred som en kalifornisk motorväg och full av berättartekniska specialeffekter. Oates döljer aldrig sin ambition att med alla tillgängliga medel suga in läsaren i ögonblick, världar, landskap, karaktärernas hjärtan. Jag känner mig ofta motvillig, till en början, när jag märker att hon är på väg att koppla ett järngrepp. Sen gör hon det.



    Dödgrävarens dotter, som Oates tillägnat sin farmor och som sägs ha drag av farmoderns biografi, handlar om Rebecca Schwart, en flicka som föds 1936, just när båten från Tyskland nått fram till New Yorks hamn och ”Yoo Ess” ska bli familjens nya hem. Hennes liv är som hennes födelse – ett perfekt stycke skimrande fiktion; dramatiskt och intensivt, smärtsamt och talande. Jag skulle vilja skriva smäktande, men inte bara som stråkar i en Hollywoodfilm, utan också likt det pianostycke av Beethoven –  Apassionata – som finns inskrivet i bokens intrig: allvarligt och påståeligt.



    På flera olika sätt berättar Oates om relationen mellan svaghet och grymhet (hur det förra framkallar det senare) och mellan samhälle och individ. Det finns inget som skyddar oss från varandra.

Det finns inga ursäkter heller.

”Historien har ingen existens. Det enda som existerar är individer, och av dem bara enstaka ögonblick, ögonblick som brutits loss från varandra som utspridda ryggkotor” skriver Rebeccas pappa Jacob i sin anteckningsbok. När denne matematiklärare drivs på flykt undan nazismen tvingas han arbeta på kyrkogården i ett amerikanskt ingenstans och bo i ett ruckel där vattnet är giftigt. Han blir dödgrävaren; en livrädd och fruktansvärd (livsfarlig) man som utplånar och utplånas. Han kan inte överleva Förintelsen, fast han kom undan.



    Porträttet av Jacob finns i den klaustrofobiska del av romanen som omfattar Rebeccas barndom i skiten. Oates mäktiga språk, i Ulla Danielssons tolkning, blir här både det som gör att man står ut och inte. Det skapar en njutning som skaver, en oroväckande känsla av, eller insikt om, att läsare och författare förenas i ett litterärt vältrande i lidande.

”Du – du är född här. De kommer inte att skada dig”, är Jacob Schwarts sista ord till sin dotter. Nästan som en bön.

Men han har ju redan skadat henne. Och ”de”, framför allt männen, framför allt en man, kommer att skada henne, och försöka skada henne, om och om igen.



    Rebecca Schwart går under, men ändå inte. Oates huvudperson är en driftig hjältinna, full av handlingskraft, som räddar sig och sin son till ”ett anständigt liv”. Förvandlad till Hazel Jones, en åtråvärd dock-kvinna med kastanjesprakande hår och ”en personlighet som var tydlig som hos en seriefigur”, hittar hon en man som försörjer henne.

Rebecca/Hazel är verkligen ”född där” – en amerikansk flicka med ett blödande hjärta av mörker som vet allt om smarthet, rörlighet, bländverk, skönhet, konstruktion och förförelse. Att lögner kan vara stora och vackra nog att leva i. Att sanning och verklighet inte alltid är samma sak.

Hon är som en roman av Joyce Carol Oates.

Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler
Om Aftonbladet