Det gamla ska störtas

HANNA HALLGREN om omsorgsmaskiner och fantastisk poesi

BOKRECENSIONER
Helene Rådbergs nya diktsamling petar i ett öppet sår i det svenska samhället.
Foto: Foto: CAROLINE ANDERSSON
Helene Rådbergs nya diktsamling petar i ett öppet sår i det svenska samhället.

Tematiskt cirklar Helene Rådbergs fjärde diktsamling Det gula rummets små terapistycken kring arbetet i den offentliga sektorn: barnomsorgen, äldrevården, psykiatrin. Särskilt handlar det om nedmonteringen av välfärden under 90- och 00-talen. I dikternas mitt står en människa som upplever sig förvandlad till omsorgsmaskin: hon ska ge ut – vårda, sköta, stötta. Hon ska också komma att ta slut. Människan tillhör kasten ”OMSORGSKVINNA”, för alltid hemmahörande i ” de lägre kommunala hierarkierna”:

[---]

och jag ska alltid vara lågavlönad

det är alltid lågavlönad jag ska vara

jag tömmer bäcken, jag sträcker draglakan

– sch

osv.

Medan jag läser tänker jag att Rådberg petar i ännu öppna sår i det svenska samhället. Hon undersöker berättelserna om alla de kvinnor som skulle ut på arbetsmarknaden under 60- och 70-talen och underbetalda hamnade i den offentliga sektorn. Det vill säga den sektor som skulle bäras upp av kvinnornas tacksamhet över att överhuvud få jobba och samtidigt anspela på kvinnors särskilda lämplighet att (kravet på dem att) ge omsorg. För samhället behöver sin armé av vårdarinnor som professionellt kan ta hand om andra kvinnors barn, föräldrar och män så att dessa andra kvinnor ska kunna göra karriär. Mer oklart är vad männen (mer än att leverera sperma) egentligen behövs till.

Jag tänker att Helene Rådberg skrivit en fantastisk bok. Den bildar ett exempel på att poesin som genre ibland lyckas fånga en samhällelig komplexitet genom ett sammansatt språk. Ett språk som samtidigt är lyriskt förtätat och episkt oekonomiskt. Söndrade meningar som gång på gång borrar djupt i såren – som tar sig tid med det. På det omständliga och närande/tärande sätt som poesin, långt bortom alla börsnoteringar, förmår. Poesin som verkar i den affektiva sektorn. Det gula rummets små terapistycken är en arbetarsång som handlar om socialdemokratins svek mot de utsatta i samhället. Den rör vid sorgen över att det gemensamma, själva välfärden, gått åt helvete trots att så många vet att ”KÄRNAN är jaget på kollektiv grund”. I dikterna samplas vanmäktiga egenord från omsorgssektorn ( ”fritidshemsmaskin” och ”fadderimaskin”) med barnramsor, Internationalen, information från Försäkringskassan och textrader från Hoola Bandoola Band och Röda Bönor. Uti rättens krater dånar det från fritidshemmet:

[---]

klinga klanga

i galopp i galopp

hundrafemtio till hundrasjuttiofem grader

på det fjärde, jag bara undrar

skall utbrottets timma snart ur gruset

pirum parum från mörkret mot ljuset

åt alla lycka bära

Vad Rådberg lyckas med är att språkligt gestalta en människas komplexa känslor inför samtiden och därmed också gestalta både samtiden och historien som svårbegripliga och mångfacetterade fenomen. Det finns inga enkla berättelser om det som var eller om det som är. Det finns många olika berättelser. De handlar varken om utveckling eller om undergång, utan om förskjutningar. Vi är inte förlorade. Rådberg skriver: ”Jag är rädd för kvinnor som leende anpassar sig”. Vi är många som vill ha ett annat samhälle. Jag skriver: ” Störtas skall det gamla snart i gruset”. Vi behöver inte le och vi får vara hur rädda vi vill.

FAKTA

Poesi

Helene Rådberg

DET GULA RUMMETS SMÅ TERAPISTYCKEN

Wahlström & Widstrand

Hanna Hallgren