Återuppståndelse

LENNART BROMANDER läser P O Enquists nya roman

BOKRECENSIONER

Det är i dagarna fyrtio år sedan Per Olov Enquists roman Legionärerna utkom. Den penetrerade på djupet och bredden ett trauma – baltutlämningen – som då hade legat och värkt i det svenska självmedvetandet i över tjugo år. Främst därför väckte den ett enormt uppseende, men den var också litterärt betydelsefull. Inte bara för dess då nya reportageform utan framför allt för att författaren deltog själv som ett slags aktiv romangestalt, kallad Undersökaren. Genom denna med författaren någorlunda identiska figur problematiserades och analyserades kontinuerligt hans verksamhet, tvivel, bevekelsegrunder och felkällor. Ingen svensk skönlitterär författare som senare skrivit något biografiskt, självbiografiskt eller överhuvudtaget dokumentärt har kunnat göra det utan att ta ställning till P O Enquists metod i Legionärerna.

Inte heller Enquist själv. Undersökaren har alltid varit med honom, oftast utan att personifieras och betydligt mer i bakgrunden men ändå helt förnimbar för läsaren.

I Enquists nya stora självbiografiska roman Ett annat liv finns inte Undersökaren med som separat gestalt, men det går ändå att läsa romanen som historien om Undersökarens uppgång, fall och återuppståndelse. Det är en omskakande resa att följa med på.

Den inre undersökaren är hela tiden på hugget. Finns det osäkerheter blir de markerade. Men författaren eftersträvar inte heller att fullständigt redovisa den egna livshistorien, han väljer att koncentrera sig på de episoder som innehåller de bästa poängerna, de som både är självbiografiskt signifikanta och gott berättarstoff.

Det är bara för läsaren att tacka och ta emot, det finns på bokens 529 sidor inte en enda liten transportsträcka, och eftersom den stora uppmärksamheten i förväg kring den här boken mest handlat om dess mörka sidor finns det skäl att poängtera, att detta ofta är en kolossalt rolig bok. Jag skrattade högt flera gånger under läsningen. Inte minst under den första delen om barndomen, där både de västerbottniska vändningarna och själva skarpblicken för situationers dolda dråplighet ger associationer till Torgny Lindgren. Enquists Hjoggböle och Lindgrens Norsjö är med norrländska mått nästan grannbyar.

Hur den strängt religiöst uppfostrade pojken från den avlägsna norrländska avkroken som vuxen så snabbt kunde bli både nyskapande författare, intellektuell samhällskommentator och världsvan kulturcelebritet, har han själv knappast någon förklaring till. Men den där ansvarsmedvetne inre undersökaren har fortsatt att hänga med, och han känns som ett destillat av den barndomsinympade samvetsmoralen; det är en synd att inte hålla sig till sanningen eller slarva ifrån sig något. Och människor ska behandlas med respekt, författaren förfaller aldrig likt Ivar Lo-Johansson eller Maja Lundgren till att teckna nidbilder av misshagliga personer. Den enda som på något sätt malträteras i Ett annat liv är författaren själv.

Det berättas åtskilligt om författarskapet och om andra av hans välkända verksamheter i den här romanen, men författaren förlorar aldrig grundmotivet ur sikte.

Romanens dramaturgi leder obönhörligt fram mot undergången, som sker i den sista av bokens tre delar In i mörkret (de två första heter Oskuld och En starkt upplyst plats).

Under åttiotalet lever Enquist i Köpenhamn och en tid också i Paris där hustrun är dansk kulturattaché. Han är världskänd dramatiker, vilket genererar goda inkomster, men det vill sig inte med romanskrivandet. Alkoholen tar över. Detta har länge varit en känd sak, men få har tidigare vetat att han var så illa däran. Han håller bokstavligen på att supa skallen av sig och ser fladdermössen kräla i taket. Avsnittet om supandet och de misslyckade behandlingarna är förfärlig läsning. Den inre undersökaren stannar dock kvar hos honom, men utvecklas till en förrädare.

Enquist kan nämligen hela tiden analysera sin situation. ”Hans intellektuella hantering av problemet är uppseendeväckande klarsynt. Det är delvis därför han sjunker.”

Konsulterade läkare nickar instämmande och skriver ut någon violett tablett, som han genom intellektuell koncentration lär sig besegra. Medvetandet om att han är fullt kapabel att analysera sin sjukdom får honom att fortsätta, han har ju ändå koll på läget. Hans ständigt analyserande, undersökande medvetande blir det som skapar grunden för det totala självbedrägeriet. Den sanne alkoholisten vet allt om alkoholism, precis som den patologiske paranoikern vet allt om paranoia. Det triggar den falska självinsikten. Undersökarens moraliska och intellektuella kollaps är nästan mer skakande än sjukdomens andra bedrövliga yttringar.

Men alla vet att det gick bra till slut, författaren behöll mirakulöst nog tillräckligt många hjärnceller för att skriva flera av sina bästa böcker efter haveriet.

Dramats peripeti och katharsis inträffar först på romanens sista sidor, när författaren finner att han faktiskt fortfarande kan skriva. Ut ur alkoholdimmor och självbedrägeri skapar han en så fantastisk roman som Kapten Nemos bibliotek. Hur det är möjligt förstår han väl inte själv och ännu mindre läsaren, men denna återuppståndelse är en kreativitetens triumf med få motstycken. Ett annat liv slutar där, och det är ett underbart ställe att sätta punkt för en märklig bok.

FAKTA

Prosa

Per Olov Enquist

ETT ANNAT LIV

Norstedts

Lennart Bromander