I kärleken finns hatet

CARL-MICHAEL EDENBORG om det vackra och bestående hos Freud – och det som lockar till skratt

Sigmund Freud – nu finns alla hans texter på svenska.
Foto: AP/SIGMUND FREUD MUSEUM
Sigmund Freud – nu finns alla hans texter på svenska.
BOKRECENSIONER

När jag var i 20-årsåldern hade Freud rätt. Han hade visserligen varit död i 50 år då, men i mina ögon avslöjade hans tankar min egen tids människor. Jag läste honom snarare som filosof än som läkare. Men hans filosofi var inte ett färdigt system av axiom och beviskedjor utan snarare en praktik, en uppsättning verktyg för att nå visdom.

Denna metod påminner om andra praktiker: privatdetektivens, pokerspelarens, spionens, poetens. Det handlar om att tränga fram till hemligheter som döljer sig bakom det uppenbara genom att fokusera på misstag och motsägelser, idiosynkrasier och glapp, illusioner och drömmar.

Freud betraktade normaliteten som ett symptom och det naturliga som perverst. I grund och botten är hans människa bortom gott och ont, ett knippe motsägelsefulla drifter som tuktas och disciplineras av kulturen. Från början var det individens mekanik som stod i fokus för Freuds tänkande, men med tiden intresserade han sig allt mer för kulturen, religionen och samhällets uppkomst.

1996 påbörjade Natur och Kultur sin utgivning av Freuds Samlade skrifter. Arbetet har nu, bortsett från indexbandet, nått sin fullbordan i och med denna tionde volym som innehåller texter om ”samhälle och religion”, bland annat klassiker som Vi vantrivs i kulturen, Mose och monoteismen, Totem och tabu. Översättningarna är fläckfria och försedda med belysande introduktioner av Lars Sjögren som avled innan volymen blev tryckt.

När jag nu 20 år efter min Freud-period återigen sänker mig ned i dessa texter, är det med en annan blick. Det tidstypiska och föråldrade gör kraftigt motstånd mot den välvilliga läsningen. Undertitlar som ”Några överensstämmelser mellan vildars och neurotikers själsliv” lockar rent av till skratt. Och det sista stora verket, Mose och monoteismen, publicerat vid tiden för Freuds död 1939, är nästan oläsbart genom sin märkliga disposition och de föråldrade religionshistoriska och arkeologiska rön som det bygger på.

Historien har helt enkelt gett Freud fel på en väldig massa punkter: Nej, det är inte rimligt att låta analogin mellan individen och samhället styra tolkningen; nej, den europeiska civilisationen är inte nödvändigtvis mer komplicerad, repressiv och ”högre” än naturfolkens kulturer i fråga om moral och njutning; nej, kriget behöver inte handla om att individerna släpper på överjaget och blir mer driftsstyrda; nej, kulturen vilar inte på ”tvång och försakelse” – det senkapitalistiska konsumtionssamhällets ”tvång att njuta” vittnar om helt andra former av förtryck.

När jag konstaterat detta fortsätter jag att läsa. Och det är en sannskyldig njutning. Inte nog med att Freud är en lysande författare som gödslar med tunga oneliners. Han tänker på ett väldigt spännande sätt också. Han ställer överraskande frågor, som den till Einstein som undrat hur mänskligheten ska kunna undvika krig: ”Varför upprörs vi av kriget?”. Han njuter av att sprida pessimism och tröstlöshet till människor som lever i lyckans omöjlighet: han är egentligen mer lik Thomas Hobbes och Arthur Schopenhauer än en 1900-talsläkare.

Särskilt vacker är Freuds blick för ambivalenser och motsägelser. I all stark kärlek spårar han hat och aggression, i allt hat en förnekad kärlek. I medlidan det spårar han narcissism och i övermodet ödmjukhet. Jag skulle säga att denna betoning av det tvetydiga och osäkra är den dimension av hans tänkande som lever starkast i dag.

Psykoanalysens anspråk på att vara en vetenskap har ofta avfärdats. Det finns otvivelaktigt en vetenskaplighet hos Freud; den visar sig när han arbetar med hypoteser och modeller och självkritiskt redogör för sitt material och sina tankekedjor. Men vad hjälper det när de religionshistoriska fakta han utgår från är felaktiga?

Freud var en försvarare av förnuftet och den moderna kulturen, även om han erkände dess brister. Han var i synnerhet en ivrig motståndare mot religionen, och alla vår tids ateistiska argument finns också i hans klassiska pamflett En illusion och dess framtid. Men trots sin betoning av drifter och känslor var han allt för mycket

rationalist för att ha en verklig insikt i det heligas funktioner, till skillnad från samtida sociologer som Bataille och Durkheim och sentida som Hans-Peter Duerr.

Återkommande i alla Freuds tankar om samhällets uppkomst är försöket att hitta analogier till individens oidipuskomplex. Mänsklighetens urhop, hävdar han, styrdes av en tyrannisk fader med ensamrätt på kvinnorna. I ett bestämt ögonblick reste sig sönerna och mördade honom. Men då deras hat även inkluderade en stark kärlek fylldes de av skuldkänslor, som de bearbetade i den tidiga religionens ritualer, exempelvis genom offret på totemdjuret.

Det är i denna rasande aggression, liksom i incestens och kannibalismens urimpulser, som kulturens bortträngda rötter står att finna, denna kultur som Freud definierar som ”summan av institutioner och arbetsinsatser genom vilka vårt liv skiljer sig från våra djuriska förfäders”.

Lars Sjögren omvandlar i sin inledning fadermordsteorin till att inte handla om historiska händelser i samhällets barndom, utan om en ständigt närvarande skuldkänsla och möjlighet till regression – ungefär som Thomas Hobbes ansåg att naturtillståndet kunde inträda när som helst när ett samhälle går sönder. Men teorin förblir svag. Frågan blir snarare varför Freud så envist höll fast vid den och ägnade allt mer tid mot slutet av sitt liv åt den.

Kanske uppfattade han sig själv som denna fader, skaparen av en religion och ett samhälle, spridare av kärlek och uppmärksamhet? Är det sitt eget öde han reflekterar över när han skildrar massans ambivalenta dyrkan av ledaren eller det judiska folkets beroende av och mord på Mose? Hänger möjligen tanken på fadermordet samman med all den kritik han tagit emot och alla de lärjungar som övergett honom?

I en berömd passage i texten En svårighet för psykoanalysen jämställer sig Freud med Kopernikus och Darwin: de är alla tre desillusionister som tar ifrån det mänskliga djuret hennes narcissistiska självöverskattning och tron att hon är universums och sin egen herre. Hans jämförelse kan sägas vara en triumf för hans egen narcissism. Samtidigt var han medveten om hur besvikna många av hans anhängare blev, av den enkla anledningen att han inte var en allvetande gud.

Freudianen Jacques Lacan säger någonstans att den psykoanalytiska behandlingen avslutas med att analysanden lämnas i fullständig tröstlöshet. I denna misstro mot enkla lösningar och optimistiska budskap, i belysandet av det mänskliga djurets motsägelsefulla drivkrafter och ”kulturbyggets” sköra mekanik, i sin självkritiska reflexion, förblir psykoanalysen en värdefull vetenskap.

FAKTA

Sakprosa

Sigmund Freud

SAMLADE SKRIFTER VOL X – Samhälle och religion

Övers Lars Sjögren

Natur & Kultur

Carl-Michael Edenborg