Verkligheten behöver inga prinsessor

BOKRECENSIONER
Inga-Lina Lindqvist.
Inga-Lina Lindqvist.

Frejdig var bara förnamnet på Inga-Lina Lindqvists förra roman Mirakelkuren, ett rally genom andlighetsindustrin där den hopplöse men sexige prästen Ludvig spelade en huvudroll. Mycket avslöjades om hur det går till bland dagens guds- och terapifolk, och nu är Lindqvist på det igen. Den här gången går hon i kloster.

Genom seklerna har kloster ofta varit spelrum för allt annat än frid och mystik. Exempelvis har nunnekloster haft en bärande social roll som avställningsplats för kvinnor som måste hållas kort, och den tiden tycks inte vara över.

I Drottningflickan blir ett samtida svenskt protestantiskt nunnekloster slagfält i det heliga kriget för privatiserad vård och omsorg. Klostret accepterar kort sagt uppdraget som samhällets avställningsplats för kvinnor som mår dåligt. Visst, det må ringa till vesper och laudes, men gå inte för långt med Gud från realiteter, moder Elisabet: På gården står socialtjejen och varmröker sin cigg och en av klienterna försöker just hänga sig.

Självmordskandidaten heter Mimmi. Där börjar historien. Sen följer en galen färd mot kvinnliga tillblivelser genom växelvis mörker och ljus: kyrkligt intrigspel, andens kraft och besvärjelse av mörkrets makter.

Lindqvist har ett pang-på-rödbetan-språk och har som romanförfattare fått kritik för att detta språk kör sitt race oavsett vilken karaktär hon gestaltar. Ja, och? Jag förstår problemet generellt, men inte i detta specifika fall.

Precis som i Mirakelkuren berättas Drottningflickan inifrån flera olika jag (Ludvig är exempelvis tillbaka i jagform, hopplösare, sexigare och mer synsk än någonsin). Handlingen verkar dock viktigare för författaren än finkalibrering av de psykologiska gestaltningarna av dessa olika jag, och det kan den få vara också, om man frågar mig. En så här skruvad story har rätt att kräva allt syre.

I Drottningflickan ställs kvinnoblivandet mot väggen på ett sätt som ger märg åt ordet ”chicklit”. A och O: Förbered inte dig själv eller din dotter för ett liv som prinsessa, då riskerar hon bara att bli som Mimmi – eller som moder Elisabets dotter Rebecca, Gud bevare. Vore jag moder Elisabet skulle jag ta den där snorungen Rebecca fett i örat. Judisk mystik och kosher, okej, men bosättare i Palestina?! Come again!

Verkligheten behöver inte prinsessor. Verkligheten behöver ”flickor med potential att bli drottningar. Drottningflickor”. Det låter kanske himla bra, men det är inte okomplicerat och denna roman indikerar varför. Som det sägs stå broderat på en soffkudde i Silvias arbetsrum: It is hard to be a queen.

FAKTA

Prosa

Inga-Lina Lindqvist

DROTTNINGFLICKAN

Wahlström & Widstrand

Maria Küchen