Aftonbladet
Dagens namn: Magnus, Måns
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Vi blir alla samma blobb

Jörgen Lind.   Jörgen Lind. Foto: HANS EKELUND

    ”Det som är botten i dig är botten också i andra” sa Gunnar Ekelöf när han såg tortyrfilmen Saw III. Den våg av splatterrullar där ”oskyldiga” tvingas hulka rostiga fiskekrokar ur magen är nog mer allmänmänskliga än vad man kan tro. Med bara en kudde som skydd tvingar vi oss in i videotortyrens ultimatum. Är krokarna till måndagmorgnar starkare än rostiga fiskekrokar? Är det ändå värt att leva? Att smärta blottar sanning är en beprövad förhörsteknik.

En teknik som även Jörgen Lind kör med i sjätte diktsamlingen Hägn. Han krockar, tänjer och kör de stackars människorna genom varandra för att se vad som är hållbart. Vad som är äkta. Intima familjeband, krigsskådeplatsernas avspärrningstejp och steelguitarsträngar tänjs till en ylande ton. Barnskrik. Sirener. Muterad bluegrass.



    Åh, jag vill säga hur förtjust jag är men alla exempel får mig att låta osmaklig. En viskning till ett sjukt barn som blöder när hon tömmer sig lyder: ”Ta. Dig. Igenom.” Och senare: ”Du räknar fingrar och tår, men det finns ingen summa för smärtan. Du måste lära dig henne utantill.” Hägn handlar om empati i dess mest bärkraftiga uppenbarelse. Att ”kunna” någons smärta är att bokstavligen späda ut ursprungskällan. Och sedan ännu senare: ”Jag ger mitt barn en hand. Jag ger det mina tre händer. Jag ger det alla fem.”

Lyrikens klassiska funktion som tröstlitteratur antar nya proportioner.

Jag plockar såklart subjektivt ur Linds eklektiska virrvarr, byggt av smala hackiga spalter, aforistiska punktpauser och prosalyrik, där Göran Sonnevis vardags-Vietnam bor granne med Johan Jönsons vårdhems-Hades. Ibland önskar jag att han kunde fortsätta nysta i samma tråd, som i det mantraliknande essäkapitlet om Grateful Dead. ”Semantikens förstörelsearbete fortgår” men kanske måste texten inte alltid vara självförstörande.



    Men jag kan plocka länge ur det transparenta hägnet. Som tycks vara en uppföljare till fjolårets Villa dei Papiri, uppkallad efter det hus med papyrusrullar som slukades av Vesuvius utbrott. För här fortsätter lavan att rinna, genom den palliativa vården ner till barnavårdscentralen, genom folkhemsinstitutionerna ner till Londons tunnelbana, och börjar koka ihop oss alla till samma blobb. Samma buljong, samma botten. Lite solidaritet i vår welt-schmerz.

Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler
Om Aftonbladet