Tysta barn och elaka vuxna

MAGNUS RINGGREN läser Lars Gustafssons nya roman

BOKRECENSIONER
Lars Gustafsson.
Foto: Niclas Ryberg
Lars Gustafsson.

Lars Gustafsson är tillbaka i 50-talets Västmanland. På sätt och vis är den nya romanen Fru Sorgedahls vackra vita armar – vilken underbar titel! – som den sjätte fristående delen i romansystemet Sprickorna i muren från 70- och 80-talen. Den buttert melankoliske filosof i Oxford som nu för ordet har stora likheter med de fem Larsar som växte ut från samma barndom i det äldre projektet.    

Men man ska inte överdriva likheten. Det har gått några decennier, och i centrum för författarens intresse står denna gång minnet, inte samhällskritiken, även om han inte kan hålla tillbaka en del skäll på ”sosseriet”. För den ensamme och namnlöse filosofen – heter han Lars ändå? – är det längesedan förflutna mer levande än det som hände i går. Det är som om tiden inte var en linje med en enda riktning utan en rymd som också inbegriper myterna. Oden drar runt på vägarna, och känns igen på lappen över ena ögat och den askpåk från världsträdet Yggdrasil han stöder sig på.

Polyteismen är återupprättad i denna sällsamma värld, både på makro- och mikronivå. Naturkrafterna är skapade av olika gudar; kosmologernas ekvationer kommer således aldrig att gå ihop. Prästen Dufvenbergs inre demoner materialiseras i en farlig svart hund. Världen är ond och på gnostikernas sätt överlastad med hemska gudasagor. Men också den blide helige ande kan ta gestalt i en ung kvinna som har sällsamt god hand med vattenskadade orglar.

Minnet är fullt av sådana berättelser, och det är självt en berättelse. Tonåringens liv bärs fram till den åldrade mannen av dofter och anekdoter. Men den tankspriddhet som texten låtsas är förstås ett bedrägeri. Kanske är också sakfelen avsedda även om seniliteten inte inträtt riktigt än hos huvudpersonen.

I bokens centrum står två tonårsförälskelser. Båda går åt helvete, och där finns kanske roten till den vuxnes bitvargsaktiga bitterhet.

Den unge mannen blir, så läser jag romanen, bortstött av den eftersträvansvärda Fru Sorgendahl av sociala skäl. Han är son till en dammsugaragent, hon är ingenjör i karriären och beger sig med sin man till Schweiz och ett nytt välbetalt jobb. Den borgerliga klättringen är inget för den unge mannen, han ger sig i stället in i universitetsvärlden. Och det tycks som om han resten av livet kommer att leva ensam.

1954 ska inte en dammsugarförsäljares son utbilda sig. Sånt blir inte naturligt förrän folkhemsbygget och sosseriet tagit sig in i 60-talet. Min klassanalys är kanske lite för grov, men eftersom berättarjaget inte gör den måste läsaren fylla i.

Romanen lever i hugskotten, historierna, smaken av kanelpäron, dofterna i insjövassarna. Över alltihop lägger författaren ett underbart luftigt skum av ofta halvdålig men mycket underhållande filosofi införskaffad i Uppsala för lite för länge sen.  

Tillräckligt ofta överflyglas den sure filosofen av sin uppfinnares lyckliga men ibland ganska illvilliga berättarglädje. En biologiadjunkt får digerdöden, räddas dock av penicillinet. Den grymme lektorn drivs till vansinne genom att hans lärjungar enligt ett sinnrikt system flyttar på hans cykel.

Jag har ofta funderat över varför alla barn är så tysta och begåvade och alla ungdomar och vuxna så elaka hos Lars Gustafsson.

FAKTA

Prosa

Lars Gustafsson

FRU SORGEDAHLS VACKRA VITA ARMAR

Atlantis

Magnus Ringgren