Ljudet av välfärden

Malin Krutmeijer om Abba och folkhemmet

1 av 2 | Foto: Foto: LARS FALCK
Abba i Stockholms skärgård 1974. På Viggsö hade både de och Stikkan sommarstugor.
BOKRECENSIONER

Jag var åtta när min nyfunna bästis introducerade Abba för mig. Hon drog på Mamma mia och SOS och satte igång att imitera Fridas danssteg. Bland annat slängde hon upp ett ben i taget i luften och klappade takten under det. Det såg inte klokt ut, men det finns konsertklipp där Frida faktiskt gör precis så och hon ser inte klok ut hon heller.

Den där jönsiga uppsluppenheten är ganska frånvarande i Carl Magnus Palms bok Abba the story. Berättelsen om supergruppen trots att den, tror jag, är en omistlig del i det som fortfarande gör Abba så intagande. Kombinationen av kyligt genomproducerad professionalism och lössläppt spelglädje är svår att värja sig mot. På YouTube finns massor av konsertfilmsnuttar där abborna mer eller mindre skrattar sig igenom den ena perfektionistiskt framförda låten efter den andra. Att recensenter på 70-talet kunde likna dem vid fascistoida marionetter ter sig obegripligt i backspegeln.

Vad som är lätt att se är att Abba passade dåligt in i 68-rörelsen och den efterföljande proggen.

Carl Magnus Palm förlänar alla bandmedlemmarna varsin biografi. Även om det mesta är känt, blir det tydligt att de liksom var mer Lill-Babs än Mikael Wiehe, när berättelserna läggs sida vid sida.

De var entertainers och turnerade i folkparkerna redan som tonåringar. Benny var idol i Hep Stars, Björn i Hootenanny Singers. Agnetha bildade en sångtrio i Jönköping redan som 13-åring och turnerade med ett dansband från 15 års ålder – Frida var 13 när hon gjorde samma sak. Benny och Frida blev föräldrar på varsitt håll vid 16 respektive 17 års ålder.

De biografiska delarna är intressanta, trots Palms idylliserande språk och devota beundrarattityd. I synnerhet Fridas bakgrund pekar ut vilka strategier som finns till buds för begåvade människor som saknar ekonomiska medel och stöd hemifrån. Frida växte upp i Torshälla med sin mormor under påvra förhållanden, efter att de lämnat sin norska hemby.

Frida var resultatet av en romans mellan en norsk flicka och en tysk soldat under andra världskriget, och mormodern insåg att en så kallad tyskunge skulle få en svår framtid i Norge. Fridas sätt att ta sig in i musikvärlden var att dels uppträda på alltifrån Röda Kors-samkväm till dansbanor, dels att anmäla sig till mängder av talangjakter. I dag skulle hon kanske ha varit med i Idol eller Fame Factory, och det kan vara värt att tänka på innan man förkastar folkligheten och kommersialismen i sådana program.

När det gäller Abba är det inget tvivel om att det kommersiella var en del av konceptet från början. Palm berättar om Stikkan Andersons intensiva marknadsföringskampanjer, och fixeringen vid hitlistorna. Han skriver klarsynt att ”om Abbas musik hade ett politiskt budskap så var det något tämligen okontroversiellt i stil med: ’vi har det ganska bra här i västvärlden, eller hur?’”

Abba som soundtrack of the välfärdsstat? Kanske det. När jag ger upp mitt motstånd och går och ser Mamma mia är det en oväntad känslochock. Biopubliken i alla åldrar stampar takten och applåderar de där sångerna som sitter i våra kroppar. De dunkar genom 70-talets Sverige, där många hade fått det bättre än någonsin – och jag fick en bästis till tonerna av SOS.

FAKTA

Sakprosa

Abba the story – berättelsen om supergruppen

Carl Magnus Palm

Wahlström & Widstrand

Utgångspunkt: Du älskar Abba lika mycket som jag.

Antal böcker som författaren har skrivit om Abba: Sex.

Typisk mening: ”Micke var också imponerad av de unga spolingarnas tveklöshet inför att argumentera med stråksektionen”.

Malin Krutmeijer