Aftonbladet
Dagens namn: Alfhild, Alva
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.

Gränslös drift med enfalden

Jenny Aschenbrenner läser två samhällssatirer och ser ett invandrarland som blivit smartare på tio år

För nio år sedan kom Lena Anderssons Var det bra så? – en samhällssatir om en invandrartät förort – som utnämndes till ett storverk för sitt sätt att slita slöjorna av mångkulturmyten.

Kan du säga Schibbolet? Marjaneh Bakhtiaris uppföljare till den hyllade debuten Kalla det vad fan du vill, påminner om Anderssons roman. Också det här är en integrationssatir, en skoningslös drift med politisk korrekthet och ihåliga mångfaldssatsningar.

Men mellan Anderssons och Bakhtiaris böcker finns nästan ett helt decennium då nya barn till invandrare vuxit upp och intagit sina platser i samhället, samtidigt som debatten om integrationen aldrig tystnat.



Bakhtiari tar sin utgångspunkt i familjen Abbasi, med två föräldrar som flytt från Iran och två döttrar som aldrig varit där. Hon berättar om pappa Mehrdad, en mönsterinvandrare. Folkpartiets våta dröm, så välintegrerad att hans svenskhet nästan överträffar svenskarnas egen – konflikträdd, konform och med absolut tilltro till det civila samhällets duglighet. Hustrun Noushin å andra sidan tillbringar sina dagar ensam i villan i den helsvenska idyllförorten, alltför dålig på svenska för att delta i samhället utanför. Och äldsta dottern Parisa med sin envisa vurm för föräldrarnas ursprungsland Iran och dess exotiska seder – vad ska man göra med henne? Eller med lillflickan Barans gettoromantiska längtan?

Marjaneh Bakhtiari punkterar enfaldiga mångfaldsargument och visar på ihåligheten i förenklade sanningar om makt, kultur och identitet. Det är träffande och skarpt, på gränsen till kallt i sin skoningslösa drift med all denna dumhet. Men kylan övervinns med romanfigurer som fördjupas bortom karikatyrens klyschor och blir levande. Jag hinner bli rätt förtjust i trulige Baran, i osäkra Shahryar som söker styrka i ”blatte och stolt”-attityden och i arga Sara med en revolution bubblande under slöjan. Hos dem finns en mänsklig oförutsägbarhet som i sig blir ett politiskt ställningstagande mot färdigsnickrade förklaringsmodeller.

Men hur står sig Lena Anderssons då så banbrytande käftsmäll mot integrationsenfalden – är den fortfarande träffsäker? Jag läser om och tror först att jag minns helt fel. Att min starka bild av Lena Anderssons debutroman som ett vasst inlägg i den samtida integrationsdebatten är en efterhandskonstruktion. För det här handlar inte om kultur eller etnicitet, det här handlar ju om klass. Om ensamstående mammor-klassen, en värld av ständig pengabrist, av pissluktande trappuppgångar och nedslitna skolor med lärare lika håglösa som tjuvrökarna uppe i skogsbacken.



Men så kommer de smygande: tjuvnypen och tasksparkarna riktade mot ett falskt mångkulturkramande Sverige. Och jag börjar minnas: Birgit Friggebos berömda försök till allsång i Rinkeby för att lugna oron i Lasermannens spår, We shall overcome som en loska i ansiktet på människors befogade rädsla och raseri.

Jag minns en tid då det bara fanns plats för en sak i taget. Det fick bara finnas en förklaringsmodell för slitningar och svårigheter, förtryck och rotlöshet. Det var klass eller etnicitet.

Lena Andersson valde klass, och det var just därför hon var så befriande. För att hon gjorde upp med den tidens klappa på huvudet och ställa i hörnet-attityd gentemot invandrare. Hon visade på den grova fördomsfullhet som dolde sig bakom välvilliga leenden – man besöker turkklassen, men får inte lov att säga turk, det är fult på något sätt.

Men det är en satir över ett invandrarland i dess späda barndom, den sopar till multikultiambitionerna på ett sätt som känns trubbigt i dag. Nu får man säga turk, det är inte farligt längre. Storögdheten inför de främmande och skrämmande har lagt sig.

Och hos Bakhtiari finns intersektionaliteten som en självklar utgångspunkt: medvetenheten om att vi aldrig bara är klass eller kön eller etnicitet, alltid alla tre i ständig samverkan, både inom oss och mellan oss och det omgivande samhället. Romanens Parisa är iranier men också tonårstjej och lite tjock och dessutom från medelklassen. Inget av det går att blunda för.



Och jag läser på andra sidan ett decennium av ältande av varje aspekt av invandringen och integrationen. Rätten att kalla sig blatte och vara stolt över sitt miljonprogram har nötts blank mot ”varje barns rätt att lära sig korrekt-svenska”-argument. Det är en smula tjatigt, men Sverige har blivit lite smartare på kuppen.

Samtidigt verkar det så svårt att hålla fast vid det mångfacetterade seendet. Långsamt byts den fejkade färgblindhet som rådde i Friggeboland mot en intensiv fokusering på etnicitet, delvis importerad från det färgfixerade USA. Risken är att vi glömmer det andra.

Inte minst klass. De frånskilda, lågutbildade mödrarna, oavsett kulturellt ursprung, dubbelarbetar fortfarande och pengarna räcker inte heller nu till ny dunjacka.

Jenny Aschenbrenner
SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler