Gäst hos parkbögarna

Amelie Björck läser en avklädd hyllning till Polens mest förnedrade

BOKRECENSIONER
Michal Witkowski, född 1975, har sålt fantastiska 150 000 ex av ”Lubiewo” i Polen.
Michal Witkowski, född 1975, har sålt fantastiska 150 000 ex av ”Lubiewo” i Polen.

Granntjejen och jag hade en lek. Hon var en häxa och jag var slav i hennes bur. Hon piskade mig med en sjal och tvingade mig slicka hennes små tår. Jag var rädd för leken. Ville inte, ville, ville, VILLE leka den igen. Det var njutningsfullt att domineras – fast jag inte satte ord på det då.

Sedan den tiden har jag fjärmat mig från min masochistiska sida. Undergivenheten ingår inte i idealet för en upplyst feminist, utan får gå samma väg som passiviteten, självutplåningen och de andra ”typiskt kvinnliga” beteendena.

”Allt det som kvinnor slängt på historiens soptipp återvinns av fjollor”, skriver Michal Witkowski i sin märkvärdiga roman Lubiewo. Och ja. Här möter vi ett gäng fjollor som formidabelt fullföljer kretsloppet av kvinnoattribut. Patricia, Lucretia, Grevinnan, Jessie och deras medsystrar i polska Wroclaw har rentav gjort förnedringen till sin överlevnadsstrategi.

Dessa påhittade, men verklighetsgrundade parkbögar är fula, skitiga och elaka. De vill inget hellre än att bli upptryckta mot en slipprig vägg av ett ”råskinn” – helst ”heterosexuell”. De är beredda att betala för att bli pissade på – för njutningen och för den fantasidrypande historia de sedan kan berätta på bänken.

Den hämnande kuken har blivit den sil de behöver för att stå ut. På kanslisvenska är de ”sexmissbrukare”.

Att kalla boken en osminkad hyllning till dessa gamla puggor blir lite barockt – eftersom just billighetssminket hör till de få attribut de har råd med, för att hålla sin sorts kvinnlighet vid liv. Men sällan har jag läst en så föga tillrättalagd roman om ett så utmanande ämne.

Boken är uppfriskande underlig till sin konstruktion. I stället för att skapa en tajt intrig, anammar den parkbögarnas egen språkgenre: skvallret.

I första delen intervjuar ”Michal Witkowski” Patricia och Lucretia som helt politiskt inkorrekt längtar tillbaka till kommunisttiden, då de sexsvultna ryska militärerna stod på kö.

I bokens andra del befinner sig ”Micháska” på bögstranden i Lubiewo. Raggar och lyssnar på de äldre hattfjollornas historier.

I bland försvinner dialogen som i ett soldis. Ingenting tycks hyfsas till, inte ens den inskränkthet som fjollorna själva står för, när de skojar om råskinnet som visade sig ha damstrumpbyxor under jeansen.

Den som bryter reglerna så, blir genast obarmhärtigt utstött.

Den postkommunistiska tidens gayfolk – queera, välmående och relativt monogama – är ur gammelfjollornas perspektiv plastmänniskor som sålt ut till kapitalet. Den där transformationen av homokulturen, från ett underjordiskt nätverk utanför ekonomin, till en genomkommersialiserad, internationell community, är påtaglig även härhemma. I ett land som förändrats så snabbt som Polen är det inte konstigt om utslätningen väcker viss nostalgi.

Samtidigt är gårdagen full av smärta. Det är inte svårt att ana det fruktansvärda allvaret bakom fjollornas uppsluppna skrönor om vänners lidande och död – i aids eller med en locktång uppkörd i anus.

Polen har varit, och är förmodligen åter under tvillingarna Kaczynskis ledning, den mest homofientliga staten i Europa. Det kan förvåna att en bok som Lubiewo i ett sådant klimat inte stött på patrull, utan tvärtom sålts i 150 000 ex. Antingen beror framgången på en minskad tro på litteraturen hos landets konservativa – eller så är något stort i rörelse. Kan denna bok bli en succé borde vägen ligga öppen för en frihet bortom nyliberalismens villkor.

FAKTA

PROSA

Lubiewo

Michal Witkowski

Övers. Stefan Ingvarsson

Modernista

Amelie Björck