Långsamt om byggjobbarna som anklagades för spioneri

BOKRECENSIONER
Jesper Bengtsson.
Jesper Bengtsson.

Visst är det något speciellt med diktaturer. Hos många journalister är det som om speldjävulen går igång bara på själva fenomenet. Utmaningen i att tränga bakom muren av desinformation, lura bort byråkrater och överrockar och hitta någon sorts verklighet bakom den gåtfulla fasaden verkar göra det totalitära samhället till något av ett journalistiskt drömobjekt. Ju stängdare desto bättre.

Jesper Bengtsson är väl ingen Åsne Seierstad, men nog förstår jag att han lockades av den mystiska historien om de båda svenska byggnadsarbetarna som åkte fast i Iran och dömdes för spioneri. Bengtsson har tidigare skrivit ett par läsvärda böcker om Burma, har alltså diktaturvana och dessutom en känsla för att låta individuella öden spegla sig i politikens skeenden. Det mesta talar för att receptet borde funka även här.

Tyvärr gör det inte det. Och skälet tror jag är lika enkelt som ohjälpligt: historien var inte lika intressant som den såg ut. Stefan Johansson och Jari Hjortmar från Falköping åkte till Iran i februari 2006 för att lära upp iranska arbetare i betonggjutning. De skulle vara borta ett par veckor, men efter några dagar stoppades de av polisen när de ovetandes varit inne på ett militärområde och tagit bilder. Det tog mer än ett år innan de kom hem.

Medan fallet var aktuellt låg locket på i medierna, av hänsyn till den känsliga diplomatin i kulisserna. Nu redogör Jesper Bengtsson samvetsgrant men också, tycker jag, lite oengagerat för ett förlopp som varken saknar intressanta detaljer eller dramatiska höjdpunkter, men som för det mesta puttrar på i ett rätt avslaget och monotont tempo. Skildringarna av den långsamma tillvaron i fängelset varvas med pliktskyldigt inskjutna passager om Irans historia och politiska system. Tydligen fanns inte så mycket under locket ändå.

Mot slutet av boken skriver Jesper Bengtsson lite om det här: hur boken blev en annan än han tänkte sig. Inget ont i det förstås, om det nu var så enkelt. Själv tror jag säkert att Johanssons och Hjortmars historia förtjänar att berättas – men kanske inte i det här formatet, eller den här formen. Bengtsson verkar dock ha haft för bråttom för att låta boken bli den bok den ville bli. Den hade också behövt tänkas, nämligen.

FAKTA

SAKPROSA

426 dagar i Iran

Jesper Bengtsson

Norstedts

Dan Jönsson, kritiker i Dagens Nyheter