Det vackra och det viktiga

BOKRECENSIONER
Det största och det minsta är närmaste grannar i Ulf Erikssons novellsamling ”Det försvunna rummet”.
Foto: Foto: ULLA MONTAN
Det största och det minsta är närmaste grannar i Ulf Erikssons novellsamling ”Det försvunna rummet”.

När forskare i höstas skulle återskapa Big Bang i ett laboratorium djupt under berggrunden i Genève, handlade experimentet inte om himlakroppar utan om protoner. Inom fysiken kan man som bekant förstå det som sker i ofattbart stor skala i universum genom att studera det som sker på partikelnivå. Liksom det största och det minsta är närmsta grannar inom naturvetenskapen, är de det även i Ulf Erikssons novellsamling Det försvunna rummet. Det mest svårbegripliga ligger alldeles nära det mest grundläggande. Den barnsligaste barndomen och det vuxnaste vuxenlivet befinner sig inte så långt ifrån varandra som man kan tro. Och det mest bekanta och det mest overkliga är i själva verket två sidor av samma mynt.

Runt den här typen av motsatser som egentligen inte alls är motsatser rör sig Erikssons noveller. Man framlever sitt liv i en bostadsrätt i Vasastan i Stockholm, handlar ost i en ostaffär, hälsar på en kollega, tar en kaffe. Och så uppstår det en spricka i vardagen, ur vilken något obegripligt sipprar fram. Eller kanske en händelse som bevisar en obehaglig insikt, som den att man aldrig kan känna en annan människa helt och hållet. Eller att man inte ens kan känna sig själv helt och hållet.

Jag tycker allra bäst om den första novellen, Saga, som handlar om mystiska saker som pågår i den snabbväxande energiskogen runt Stockholm. Det är en suggestiv och kuslig text som för tankarna till ett pärlband av populärkultur – Charles Burnes serieroman Black Hole, The Knifes album Silent Shout, Twin Peaks och Blair Witch Project – och till orienteringsdagen på mellanstadiet då jag för en stund var fullständigt vilse i en snårig del av den djupa Kolmårdsskogen, och hur jag än försökte inte kunde få kartan i handen att stämma överens med platsen jag befann mig på. Jag tror att det är precis den känslan Eriksson är ute efter att gestalta.

Det finns en vana hos Ulf Eriksson att låta personerna hålla en lärd liten utläggning om något, hojta saker om ”den snillrike australiensiske postmodernisten Gerald Murnane” eller resa sig upp under en middagsbjudning och dra en dikt av en spansk poet. Det är ett slags intellektuell tourettes som jag upplever som rätt grabbig, och jag har svårt att bestämma mig för om jag tycker att det är charmerande eller påfrestande. I samma stund som jag tänker ” Italo Calvino!” under läsningen, gör texten mycket riktigt själv den referensen.

Vidare tänker jag på Lars Gustafsson och världar som kröker sig som möbiusband och omöjliga figurer, en novell jag tycker om av Kristian Petri om att hitta en glipa i tiden, en text av Jerker Virdborg där vardagen plötsligt tycks sakna all logik. Det verkar vara i dessa mystiska områden man hamnar som grubblande svensk man. (Jag funderar på i vilka områden man hamnar som grubblande svensk kvinna, och kommer inte på något bra svar.)

Ulf Eriksson lyckas gång på gång sätta fingret på något som är både vackert och viktigt, formulera oneliners och små sentenser som jag leker med tanken på att brodera på en korsstygnstavla: ”Mellan letande och beröring pågår allt som är någonting värt här i livet”. Det vore fint.

Det försvunna rummet är uppslukande läsning. Till slut känner jag mig invaggad in i en luddig Edgar Allan Poe- stämning av overklighet, där ”all that we see or seem / is but a dream within a dream”, och vardagen är lika skev som en synvilla i en hallspegel. Jag tänker att Erikssons noveller nog inte bara vill undersöka rummet, utan mer specifikt än så vilka rum som är trygga. Inga, verkar läskigt nog svaret på den frågan vara. Inte så länge man inte slipper sina egna tankar.  

FAKTA

PROSA

Det försvunna rummet

Ulf Eriksson

Albert Bonniers förlag

Therese Bohman