Nora bor inte här längre

Sara Stridsberg läser Henrik Ibsens dramatik i nyöversättning – och ser ett hopp mitt i förödelsen

1 av 5
BOKRECENSIONER

När Nora står resklar i natten i det före detta dockhemmet är det som att hon skickar sina slutrepliker ut i en sorts ingenmänniskaland:  ”Jag kan inte längre hålla till godo med vad folk säger och vad som står skrivet i böckerna./ Jag tänker ta reda på vem som har rätt, samhället eller jag.” Styrkan i hennes ord i slutet av 1800-talet är omöjliga att föreställa sig i dag. Nora upphäver lagarna, hon gör det oerhörda, det vidunderliga, hon sträcker sig efter himlen. Och nu, när ett sekel och mer ligger mellan orden och oss, svindlar det som stjärnor när hon talar. 

Jag tänker ofta på vad som händer när hon har stängt dörren efter sig. Jag ser henne på väg ensam genom Europa. Och jag hör ropen från miljoner kvinnor som snart ska springa längs gatorna med all sin längtan efter att bli fullvärdiga medborgare i en ny skön värld. Jag ser Nora plöja samtliga volymer i ett bibliotek, jag ser henne tala inför massorna, ibland ser jag henne i armarna på en kvinna, men oftast åker hon bara längs vägarna, ensam och lätt åldrad i sin resdräkt med minnet av barnen som en sten i magen, och vidare in i nittonhundratalets väldiga natt. Att tänka på Nora är som att bränna sig.

I dag, lite i svallvågorna av den tredje vågens feminism, glömmer vi den första vågen (rösträtt, äganderätt, arvsrätt) som är Noras egen emancipatoriska våg. Vi glömmer den andra vågen (abort, dagis, preventivmedel). Vi glömmer vad Nora och nororna gjorde för oss som skulle komma till världen långt senare på samma sätt som vi glömmer vad Ibsen egentligen gjorde för den moderna dramatiken.

När jag nu läser Ibsens dramatik som har nyöversatts av författaren Klas Östergren är det som att röra sig i ett skåp av ljuskäglor. Känslan är att alla pjäserna utspelar sig i en och samma låda, att vi är instängda i en evighet av kopierade enheter bestående av skuld, smärta, lögn, begär, död. I ena delen av vinden sitter Borkman och drömmer om upprättelse och lite längre bort i vindskupan promenerar Hedvig omkring i gamle Ekdals domesticerade jaktlandskap. Och i våningen under sitter Hedda Gabler med Lille Eyolfs föräldrar och alla de andra levande döda karaktärerna. Att läsa Ibsens pjäser i ett svep ger en märklig känsla av att allt detta äger rum under en och samma natt och att människor i någon mening är utbytbara, det klaustrofobiska draget i Ibsens dramatik förstärkt av massan av text.

Samtidigt är varje pjäs ett märkligt ljusrum som öppnar sig, ett hopp mitt i förödelsen. Det är ofta salongen, ofta verandan, ofta trädgården som skulle kunna representera det uppbrott (mellanrummet mellan privat och offentligt) från den defekta familjen som Ibsens dramatik ofta upptas av och också den historiska brytpunkt som präglar hans dramer; industrialiseringens förvandling av människan och hennes bevekelsegrunder, kapitalismen som lyfter och krossar människor urskiljningslöst, ett ekonomiskt och politiskt system lika obönhörligt och obegripligt som en grekisk tragedi. Ibsen skriver i Vildanden att förutsättningen för människans överlevnad är livslögnen. Utan den är vi förlorade. Och det är som att all hans dramatik kastas mellan en längtan efter att förstöra lögnen och att låta den få vara där som ett skyddande hölje mellan oss och döden. Underhållandet av den livslögn som håller Hedvig vid liv i Vildanden är samma livslögn som kommer att döda det vuxna barnet i Gengångare.

Och det är kanske också denna både vackra och barnsliga längtan efter sanning som kan göra att Ibsens dramatik blir lite utmattande när vi nu får möjlighet att läsa den i ett enda stycke på svenska. Detta är givetvis också någonting som hör ihop med att Ibsendramatiken i stor utsträckning har format vårt sätt att berätta och också vår syn på människan och hennes psykologi. Just därför känns alla dessa Ibsenska hemligheter som ska blottas och alla skulderna som ligger begravda och alla sanningssägarna stundtals en smula daterade. Klangerna från Ibsens efterföljare gör också att dessa en gång nyskapande texter framstår som svagare än vad de egentligen är – eller en gång var. Ibsen (död 1906) tycks i efterhand ha plagierat stora delar av den nittonhundratalets dramatik som skulle följa på honom.

Ett problem med att läsa och spela Ibsen i dag är att publiken nästan alltid vet mer än karaktärerna själva. Dåtidens hemligheter är inte längre våra hemligheter. Dagens förväntan på en viss sorts sliten dramaturgi tenderar att skymma det glänsande allvarsamma språk och de oerhörda öden som är Ibsens. Men någonting som definitivt skiljer Ibsenvärlden från många av efterföljarna är att här brottas människorna fortfarande med de stora moralfilosofiska frågorna i stället för att låta sig styras av den känslans regim som senare kommer att prägla den psykologiska teatern. Nora ger sig inte av för att ta reda på vad hon känner, hon går för att ta reda på vad som är rätt. Det gör hennes fråga till allas vår fråga.

FAKTA

DRAMATIK

Pjäser I och II

Henrik Ibsen

Övers: Klas Östergren

Norstedts

Antal pjäser: Tolv.

Antal sidor: 1152. 

(Livs)lögn: Att volymernas dammiga omslag gör texterna rättvisa.

Sant: Ordet kärlek existerar (Marguerite Duras).

Sara Stridsberg