Ruskig debut om det som inte finns

BOKRECENSIONER

Att låta spöken hemsöka folk i väntrummet på socialen eller på folktandvårdens toalett känns riktigt fräscht i en så klichéberoende genre som skräck. I Styggelsen (h:ström) blandas naivitet och sadism, efterkrigstid med nutid, spiritistiska svindlerier med äkta vara. Maja Grå, Amanda Hellbergs motvilligt synska protagonist, är en arg ung kvinna som städar kommunhuset i ett mindre småländskt samhälle. Hon ser och hör sånt som kollegorna inte märker. Platser och föremål skickar ut känslopuffar som blir till bisarra bilder och skrik, suckan och klagan. Okända figurer mördas bakom tapeter, knaprar på sina blodiga fingrar, ylar i källaren.

Inuti Styggelsen finns en ruskigt bra historia som tyvärr inte känns färdigbearbetad. En kreativt kritisk förlagsmänniska hade kunnat hjälpa denna begåvade debutant att fila bort omdömeslösheterna, fästa trådarna mellan tidsplanen mer sofistikerat och rätta rena språkfel. Genrelitteratur ska väl inte bedömas efter snällare mått än annan skönlitteratur. Det måste ju hålla hela vägen.

Jag läser gärna om blodsugande styggingar, mördartomater och osedliga andar – svenska samtidsförfattare som Lars Jakobson och John Ajvide Lindqvist har visat att man kan använda figurer och grepp från fantasy, science fiction och skräck på nya och mycket fascinerande sätt. Att skriva övertygande om sånt som inte ”finns” är nog en större utmaning än att berätta om det välkända på alltför välkända vis.

Pia Bergström