Män om mäns våld – igen

BOKRECENSIONER

Att män analyserar mansrollen är ett viktigt projekt. Men för att analysen ska kunna tas på allvar måste männen ifråga känna till sina privilegier. Till exempel: Om man som man vill analysera hur våld hänger ihop med maskulinitet måste man också vara medveten om att detta våld formar den samhällshierarki där man själv står högst. Och att man är norm. Att mannens berättelse om världen är en berättelse som alltid varit självklar.

I antologin Våld till vardags skriver sjutton män om våld och manlighet. Redaktörerna skriver i förordet att boken tillkommit som ett slags komplement till antologin Lyckliga slut, där sjutton kvinnor berättade om sina erfarenheter av våld. Nu är det männens tur. ­Redaktörerna avslutar för­ordet : ”Det här är röster som inte hörs så ofta. Det här är berättelser som vi har saknat.” Denna ingång gör mig konfunderad.

Ulf Krooks novell Jag och min älskade, min älskade och jag skildrar i första person en kåt gymnasielärare som utnyttjar en sjuttonårig flicka sexuellt, samtidigt som han kokar av misstanken på att flickvännen är otrogen. Ingen skuld, bara manlig egocentrism och sexualitet som inte går att kontrollera.

Att berätta utifrån ett manligt förövarperspektiv är inte en berättelse som saknats. Tvärtom är det en berättelse om sexualitet som länge varit den härskande, som fortfarande ofta får stå oemotsagd. Och bara för att en feministisk agenda tar plats i offentligheten blir inte berättelsen om den kåte mannen som psykopat en angelägen motberättelse ”som inte hörs så ofta”. I det här sammanhanget är texten märklig.

Och jag ställer samma fråga till flera av texterna: Finns inte de här berättelserna redan? Flera av texterna skildrar hur en våldsam uppväxt skapar våldsverkare. Jag vill absolut inte förringa allvaret i de texterna, det vore korkat och respektlöst, men att förstå en våldsman utifrån att han själv blivit slagen som barn är något av en sanning i vår kultur. Inte heller det en berättelse som saknats.

Nej, de texter som verkligen uträttar något är de som arbetar utifrån en medvetenhet om att det redan finns etablerade berättelser om mäns våld. Jens Liljestrands våldsamma uppgörelse med Jan Guillou är visserligen ett ensidigt påhopp, men slagkraftigt och roligt i sitt absurda sätt att använda Guillous egen våldsglorifiering för att försöka ta död på honom. Jag ser en liknande lek, men mer retorisk, i Niclas Nilssons fina dikt Love me tender, där ett korrekt, behärskat språk stöts mot påståenden om skuld och oskuld.

Bland de mer reportagemässiga texterna märks Lars Jalmerts pedagogiska introduktion till begrepp som strukturer och hegemonisk, det vill säga överordnad, maskulinitet. Lars Einar Engströms briljant provocerande En sexists funderingar, som vågar påvisa allt män faktiskt vinner på att könsmaktsordningen existerar. Stefan de Vylders Vad kostar mäns våld är en text som främst säger något om det kapitalistiska nyttosamhälle vi lever i, men som gör något ytterligare när den vågar lyfta fram att män som grupp i samhället kostar.

Allt i boken är skrivet utifrån en ­heteronormativ jämställdhetsdiskurs – inga maskulina kvinnor eller bögar kommer till tals. Och det ska kanske vara så här. De riktiga männen ska tala. Så mycket viktigare då att de är medvetna om sin position som norm.

FAKTA

SAKPROSA

Våld till vardags – Sjutton mäns berättelser

Red: Ulf Krook, Mats Söderlund och Peter Fröberg Idling

Ordfront förlag

Kristofer Folkhammar