Hämnd ljuva hämnd

BOKRECENSIONER

Jag såg inte filmen Baise-moi som alla feminister pratade om när den kom för åtta år sedan, men nu läser jag Virginie Despentes bok som filmen baseras på. Den handlar om Nadine och Manu, två franska sexarbetare med en miserabel tillvaro. När deras vägar korsas ingår de en allians som förvandlar dem till kallblodiga mördare, en yrkesroll de ägnar resten av romanen åt att fullända.

De tillägnar sig rollen genom att härma andra fiktiva karaktärer. De skjuter och tänker: precis så rinner blodet på film. Eller: vi måste lära oss våra repliker bättre. Det är hejdlösa excesser i våld, sex och alkohol och sambandet däremellan är högst påtagligt – om de inte får knulla går det nästan lika bra med mord eller whisky. Nadine och Manu går igång på kukar i alla möjliga storlekar, men mest av allt går de igång på sin egen råhet. De njuter av att förnedra männen som kommer i deras väg och eftersom de från början vet att allt kommer att gå åt helvete saknar de helt hämningar.

Virginie Despentes har skrivit en modern feministisk revanschberättelse, en alternativ Lysistrate där mannens straff inte är att han förvägras tillgång till kvinnokroppen, utan i stället utsätts för dess mest groteska och perverterade version. Det handlar om njutningen i att få vara förövare för den som annars alltid är offer. Om att börja röra sig utanför lagen och märka att man kommer undan med det, hur världen plötsligt förvandlas till ens spelplan efter det första skottet. Språket är isande kyligt och i total avsaknad av affekt, lika kliniskt registrerande som karaktärerna själva.

Baise-moi är en tvivelaktig bok och ju mer jag konsumerar av den desto mer förvandlas jag; jag blir otäck och omoralisk, nästan frånstötande för mig själv i min gränslösa blodtörstighet. Det bränner till i kinderna när jag läser om kvinnornas nattliga bärsärkagång. Jag vill ha mer glassplitter på asfalten, fler scener där Manu drar fram pistolen och tömmer magasinet utan att blinka.

När Nadine utan någon som helst anledning skjuter ihjäl ett barn är jag redan helt på hennes sida. Jag älskar dem för att de är något så ovanligt som kvinnliga antihjältar från ett samtida trasproletariat, fullständigt charmerande i sin osympatiskhet. Och för att de agerar ut en kollektiv hämndfantasi som de flesta kvinnor bär på, men aldrig kommer att verkställa.

FAKTA

PROSA

Baise-moi

Virginie Despentes

Övers. Olof Zachrisson

Tiedlund förlag

Athena Farrokhzad