Det fula blev det fina

Sinziana Ravini ser luckor i Umberto Ecos historia

BOKRECENSIONER
Den italienske författaren Umberto Eco, född 1932, slog igenom 1983 med ”Rosens namn”.
Foto: Krister Halvars
Den italienske författaren Umberto Eco, född 1932, slog igenom 1983 med ”Rosens namn”.

Fulheten har liksom skönheten alltid varit relativ. Frågar man djävulen vad som är skönt skulle han med all sannolikhet säga, en hårig varelse med horn och svans. Så resonerar Umberto Eco i sin nyutkomna bok Om fulhet som tar sig an fulhetens hela historia, från antiken fram till i dag. Eco fullkomligt frossar i bilder på skinnflådda martyrer, deformerade kroppsdelar, dvärgar, tandlösa munnar, variga bölder och demoner, samtidigt som han också erbjuder längre textpassager från litterära och filosofiska skrifter, Hoffman, Proust, Huysmans, Bataille, Delillo och Calvino. Allt översatt till en utomordentligt elegant svenska av Barbro Andersson.

Boken börjar med de erotisk-filosofiska pakterna mellan fula visemän och sköna ynglingar som finns i Platons Gästabudet, för att övergå till inverterade reklamslogans som Priapos klagosång över sin gigantiska lem som skrämmer iväg allt som kommer i hans väg: kvinnor, fåglar och ”löst patrask”. Väl vid medeltiden får vi ta del av kyrkofadern Augustinus pankalistiska vision, att allt som är är vackert, och att fulheten därmed är en del av guds skapelse som får människan att uppskatta skönheten i världen, samt Luthers praktiska tips om hur man skrämmer iväg djävulen – med en fis.

Fulheten blir också ett tecken för rasism. Upptäcktsresanden berättade i sina resekrönikor om allehanda monster: acefaler med ögon på ryggen, munlösa astomorer och skuggfotingar som bara hade ett ben med en fot som var så stor att de kunde lägga sig på rygg och vila i dess skugga. Berättelser som tillkom för att heroisera och för att skrämma bort andra lyckosökare.

Det är först i och med romantiken som fulheten får sin upprättelse, för att med modernismen få sin slutgiltiga triumf. Skönhet blir nu lika med falskhet och fulhet lika med sanning.

När Eco kommer in i samtiden blir hans analyser riktigt intressanta, men också knapphändiga. Här hade det behövts en bok i sig. En bok som inte stannar vid Susan Sontags teorier om camprörelsens sökande efter en uppriktigt naiv kitsch och Donna Haraways teorier om den posthumana cyborgkulturen, utan som också erbjuder en psykoanalytisk studie av samtida konstnärers upptagenhet vid död, sjukdomar och sexuella transgressioner. Konstnärer som John Duncan, Santiago Sierra och Pål Hollender, som inte längre nöjer sig med att representera utan måste också reproducera övergrepp.

Det verkar som Eco inte törs kliva in i samtidskonstens etiska gråzon, vilket är lite synd eftersom estetik och etik alltid hängt ihop. Det är lätt att förfäras över det skådespel som Nero iscensatte i sin trädgård med brinnande kristna som levande facklor, att se det etiskt fula i avlägsna tidsepoker. Det riktigt svåra är att lyfta pekpinnen inför samtida överträdelser som görs i konstens namn utan att framstå som reaktionär.

Umberto Ecos historia om fulheten är icke desto mindre en indirekt revolt mot alla kulturkonservativa svanesånger som beklagar skönhetens försvinnande ur samtidskonsten. Jag tänker förstås på tidskriften Axess frontman  Johan Lundberg. Han måste ha missat konstnärer som Bill Viola, Pippilotti Rist och Anish Kapoor. Nu ser jag fram emot en bok om missarnas eller varför inte misslyckandenas historia. Det om något skulle ge vår framgångsinriktade kultur en spark därbak.

FAKTA

SAKPROSA

Om fulhet

Umberto Eco

Övers. Barbro Andersson

Brombergs

Sinziana Ravini