Samtidigt

Hanna Hallgren om Focault och filosofins politik

BOKRECENSIONER

Under postmodernistisk täckmantel fortsätter dagens ideologiserade medier att göra anspråk på radikalitet genom att outtröttligt utpeka den borgerliga finkulturen som huvudfienden. Men hur många decennier är denna gest trovärdig som radikal? Hur länge kan man upprepa att det som säljer i massor är särskilt intressant att diskutera innan detta intresse faktiskt misstänkliggörs som en del av ett betydligt större system? Ett system i vilket fusionen mellan politik och media opererar med otvetydigt marknadsliberala förtecken.

I Samhället måste försvaras, som består av idéhistorikern Michel Foucaults föreläsningar på Collège de France 1976, känns många av Foucaults teman och arbetssätt igen. Han talar oupphörligt om vetandets, sanningens och rättens kopplingar till makten. Hans tal är omständligt och samtidigt skrattretande välstrukturerat. Det är dignande på ett både tuktat och analytiskt fantasirikt sätt. Han berättar om rasismens historia, om nationens och statens uppkomst och funderar kring vilka roller kriget spelar i den civila rättsstaten. Är politiken i själva verket en fortsättning av kriget? Till det storslagna med Foucaults föreläsningar hör deras processualitet. Han tänker inför publik, eller inför sig själv, vilket skapar ett brant anspänningsmoment i texterna – intensitet, flykt och densitet.

Föreläsningarna skrevs mellan skrifterna Övervakning och straff och första delen av trebandsverket Sexualitetens historia. Tidigare har han talat om det disciplinära samhällets maktmekanismer – hur samhället övervakar enskilda kroppar – men nu börjar han också framställa tankar om den så kallade biomakten. Det vill säga det borgerliga samhällets omsorger om själva livet. Omsorger som korresponderar med den nya tanken på att det finns en befolkning – en massa – som bör hållas ren för att uppnå maximal kraftfullhet. I Sexualitetens historia kommer han att diskutera hur normen och normaliseringen våldsarbetar genom befolkningen.

Det är lätt att sympatisera med Foucaults filosofiska projekt. Han bemödade sig om att studera historiens undanträngda och underordnade röster – internernas, de vansinnigas och de perversas – i arbetet med att kartlägga maktens fållar och veck. Han erbjuder effektiva teorier om makten som relationell. Makten konstrueras av både den över- och den underordnade i en relation. Foucault är dessutom en i ordets rätta bemärkelse (o)rolig och rastlös teoretiker. Han hittar på olika metoder – den arkeologiska, den genealogiska – för att undersöka historien och kunna säga något om samtiden.

I min favoritskrift av Foucault, Diskursens ordning, återfinns en häftig uppgörelse med den vetenskapliga diskursens oupphörliga arbete med att skapa sanning. Skriften är också en självkritisk rannsakan av Foucaults egen roll som vetenskaplig sanningsskapare, eftersom den utgör hans installationsföreläsning som professor vid Collège de France. Läsaren försätts i ett tillstånd av vaksam och misstänksam nyfikenhet.

I Samhället måste försvaras läser jag några meningar som försätter mig i ett liknande0 tillstånd: ”Filosofins fråga är frågan om vår samtid. Det är därför filosofin i?dag är fullständigt politisk och fullständigt historisk. Den är historiens immanenta politik och politikens oumbärliga historia”. Tankarna börjar forma en lika skör som uppfriskande misstänksamhet: Om filosofins fråga är frågan om vår samtid … är det inte konstigt … misstänkt … eller åtminstone intressant att iaktta hur lite utrymme dagens breda offentlighet lämnar åt långa och omständliga filosofiska problematiseringar i tal och skrift? Vad säger det om den samtidspolitiska diskursen, dess självrättfärdigande praktiker och exkluderingsmekanismer? Dess lieringar med media? Hur påverkar det makten, sanningen, rätten?

Ett svar skulle kunna formuleras genom en undersökning av hur dagens liberala diskurs opererar genom medierna och hur dessa diskurser länkar sig så tätt samman med vår tids marknadslogik att de helt tycks uppgå i den. Vad är rätt, sanning, makt? Att sälja. Att ackumulera mesta möjliga kapital.

Men vad handlar egentligen den breda offentlighetens skepsis mot långa och omständliga filosofiska problematiseringar i tal och skrift om? Att dessa skulle sälja sämre än catchy texter med ofantliga bilder eller nedklippta reportage med överlastad grafik är ett ganska ytskrapande argument. Snarare tycks den ekonomistiska idévärlden likställa filosofins tankemässiga och stilistiska överflöd med en rent oekonomisk, för att inte säga slösande, hållning till tänkande och språk.

Inom politiken/medierna bevittnar vi politiska akter i vilka det ideologiskt pekas med hela handen: innanför dessa väggar tänker vi bara så här. Det finns alltså gränser för tänkandets uttryck. Det produceras en ideologi som exkluderar tankar, tal och skrift. Det är närmast så som jag tänker att vårt liberala samhälle – i samspel med den breda offentligheten – valt att hantera filosofin. I en foucaultinspirerad analys framstår fusionen mellan politik/medierna som ett trögt, självuppfyllande, repressivt och tankekonstituerande system.

Många av oss är glada över att kulturen lämnat den borgerliga salongen. Men det betyder inte att vi är glada över att den hamnat i knät på nyliberalismen. Det gäller att göra motstånd. Det är alltid möjligt. För där det finns makt finns det också motstånd. Åtminstone enligt Foucault. Såvida inte maktrelationerna har upphört och övergått till rena tvångsrelationer.

FAKTA

SAKPROSA

Samhället måste försvaras. Collège de France 1975–1976

Michel Foucault

Övers. Karl Lydén

Tankekraft Förlag

Typisk mening: ”Makten utövas i ett nät, där individerna inte bara cirkulerar, utan alltid är i position att åtlyda och även utöva makten.”

Hanna Hallgren