68-vänstern krymps till en fluga

BOKRECENSIONER
Brittiske författaren Hari Kunzru är född 1969.
Brittiske författaren Hari Kunzru är född 1969.

Stora porträtt av Mao Zedong överstänkta med glada färgprickar samsades med tre ljusgrå dammsugare i ett av NK:s skyltfönster. Året var 1987. Jag stod där länge med blandade känslor. Avsky, förtjusning. Kunde man göra så?

Nu är jag mer van. Även vänsterns hjältar blir ikoner, utryckta ur historien, recyklade, sålda som något annat.

Den brittiske författaren Hari Kunzru har i sin senaste roman Mina revolutioner återanvänt 60 och 70-talens vänstervåg bland västeuropeisk ungdom. Kunzru anses efter de internationella succéerna Imitatören (2002) och Leela.exe (2004) ha järnkoll på samtidens trender och koder och Mina revolutioner speglar förvisso på ett smart sätt dagens spektakulära och medieinriktade terrorism. Författaren dyker ner i den för mig, och säkert för många yngre läsare, okända radikala politiska scenen i Storbritannien i mitten av 60-talet, med antikärnvapenrörelse, ökade vietnamkrigsprotester, livsstilsexperiment, hippiekollektiv, gatuteater, maktdiskussioner (”ska makten erövras eller upplösas?”); bomber, droger, promiskuös sex. Medelklasskillen Mike förvandlas på några år från skötsam ekonomistudent till amfetaminpåtänd bankrånare och bombapterare.

Berättelsen är välresearchad, smart och spännande med sina två tidspår som löper samman i slutet. Och visst är det som händer i den allt mer utflippade aktionsgruppen värt att fundera över. De offrar allt men uppnår intet.

Ändå tycker jag rätt illa om den här boken. Särskilt bilden av den vildvuxna utomparlamentariska 68-vänstern som enbart fluga och scenografi. Kunzru, född 1969, missar något viktigt för förståelsen av den här tiden. Vad jag minns drevs motståndet mot USA:s krig i Vietnam och nyvänstern i stort av unga hjärtan i brand, snarare än av påtända provokatörer som trodde sig leda de försoffade massorna. Vi liknade mer en väckelserörelse, försvarade väpnad motståndskamp med fredlig agitprop, studiecirklar och sånger. Tidsandan -68, -69 och 70-talets första år var en helt annan än den cyniska och gråkalla stämning som präglar jagets tillbakablickar i Kunzrus bok. Jag minns mig själv som naiv, okunnig men med flammande rättvisepatos. Ingen jag kände hade själv varit i Kina eller läst Solzjenitsyns Gulagarkipelag eller Arthur Koestler. Vi trodde och ville tro, på framtiden, på möjligheten att förändra världen.

Kunzru verkar kall inför all denna naiva tro. Han gillar att veta bättre. Den enda eld Kunzru låter Mike styras av är den hopplösa kärleken till Anna, modellvacker överklassrebell, lika ikonisk som Ulrike Meinhof eller Lara Croft. Vad som styr Anna och den ”byronske” ledaren Sean verkar vara en bokstavsstörning, möjligen den sexuella eggelsen att utmana varann. Grupptrycket, som är det intressantaste, glider undan.

Kunzru närmar sig något viktigt när det gäller politik och våld. Men han går bara på ytan.

FAKTA

PROSA

Mina revolutioner

Hari Kunzru

Övers. Thomas Engström

Albert Bonniers förlag

Pia Bergström