En vandrande vit man

Athena Farrokhzad blir provocerad av Nobelpristagaren

I dag mottar Jean-Marie Gustave Le Clézio Nobelpriset i litteratur.
I dag mottar Jean-Marie Gustave Le Clézio Nobelpriset i litteratur.
BOKRECENSIONER

Jag tänker på Raga, den senast översatta boken av årets litteraturpristagare J M G Le Clézio som antitesen till Sven Lindqvists roman Utrota varenda jävel från 1992. Där Lindqvist reste till Sahara för att skärskåda konstruktionen av den rasistiska ideologi som möjliggjorde kolonialismen reser Le Clézios huvudperson till Stillahavsön Pentecost för att bejaka sin vurm för det ickevästerländska, en sysselsättning som är nära besläktad med rasism, trots att den ofta framställs som dess motsats.

I nio sinsemellan ganska olika kapitel vandrar huvudpersonen omkring på Raga (som ön också kallas) och väver samman berättelser från sitt eget möte med platsen med myter och historiska fakta. Ursprunget till berättelserna är ofta oklart, ibland förmedlas de via en inhemsk följeslagare och ibland är källan en loggbok från en europeisk expedition i det förflutna.

Le Clézios ambition är att uppmärksamma ett osynliggjort geografiskt område och berätta om en ö vars koloniala historia liknar den afrikanska och amerikanska. Också här bedrevs till exempel slavhandel och biologisk krigsföring i form av importerade epidemier.

Men hur mycket berättaren än betonar sin indignation över den koloniala historien lyser ändå den exotiserande blicken igenom. Det finns ingen hejd på de romantiska föreställningarna om ön och dess befolkning: Raga är en plats där människorna lever sida vid sida med naturen utan att exploatera den, en plats där man ständigt är ”uppfylld av en obestämd och oförklarlig känsla av gudomlig närvaro”.

Här återfinns något som gått förlorat i den moderna civilisationen, här är livet mer genuint och ”förmågan att överleva genom att med ett stenkast döda en fågel eller fladdermus i flykten” det enda som räknas. Utsagor om befolkningens nationella karaktär (de tycker till exempel väldigt mycket om sina barn) varvas med anmärkningar om deras påfallande svarta hud.

Raga avslutas med ett vetenskapligt berättat kapitel där den romantiska tonen får stå tillbaka för ett mer sakligt historiserande perspektiv. Men min känsla av olust inför boken släpper aldrig. Jag hittar ingenting av den poetiska träffsäkerhet som vanligtvis brukar kunna få mig att ursäkta Le Clézios koloniala fantasier. Bara sida upp och sida ner med tröttsamma klichéer om ”mötet mellan en våldsam natur och människornas givmilda karaktär”. Jag blir provocerad av den lätthet med vilken Le Clézio ansluter sig till en tradition av vandrande vita män som tar sig rätten att ohämmat betrakta och beskriva sin omgivning. Själv blir han aldrig iakttagen eller avkrävd på berättelser, ingen skulle komma på tanken att använda honom som projektionsyta.

Eftersom Raga inte undersöker sina egna begär och bevekelsegrunder befäster den sorgligt nog något som den utger sig för att vilja kritisera.

FAKTA

PROSA

Raga – att nalkas den osynliga kontinenten

J M G Le Clézio

Översättning: Ulla Bruncrona

Elisabeth Grate bokförlag

Athena Farrokhzad