Lektion i sörgården

Göran Greider återser planscherna som bildat svenska skolbarn sedan farfars tid

"Februari", planschmålning av Maj Lindman.
"Februari", planschmålning av Maj Lindman.
BOKRECENSIONER

Jag är så pass gammal att jag samlat på både filmstjärnor och hockeyspelare – alltså de där korten som man bytte med varandra på skolgården. Just hockey­bilderna var magiska när en klunga grabbar stod och bläddrade i dem. Ännu mot slutet av sextiotalet levde vi i ett rätt bildfattigt samhälle och de få bilder som slog emot en fick en våldsam kraft: Anatolij Firsov, världens genom tiderna bäste centerforward, hans ansikte evigt inbränt i medvetandet och på bilden hängde remmarna från CCCP-hjälmen lösa.

Sedan gick man in i skolhuset. Någon enstaka gång visade fröken en film från en surrande projektor – men hur kunde en skolklass i trean bli så oerhört upprymd över att se någon usel upplysningsfilm om till exempel älgar spelas upp baklänges? Varför skrek vi av förtjusning? Kanske för att den icke-vördnadsfulla hanteringen av BILDEN ännu var smått skandalös!

Men bakom katedern hängde rullgardinskartorna som kunde dras ner så att Afrika landade i klassrummet och ibland togs till och med några gamla planscher fram med djur och växter. På nästan fyrtio år har jag inte tänkt på dem, men när jag nu läser Jens Wahlstedts underbara bok om skolplanscher – det är hans tredje, den första kom för åtta år sedan och blev en succé – förs jag in i ett mörkt rum där dessa bilder framkallas en efter en: Där är djuren, årstiderna, växterna, så som de egentligen ser ut. Klarare, tydligare, ja sannare. Här är ju de blåsippor jag tittar efter på våren! Och björnspåren jag föll på knä inför i åkerkanten i midsomras hade satts av den björnhona som Nils Tirén – den flitigaste av planschkonstnärerna – en gång målade! Precis så känns det, för här är bilder som varit med och format flera generationer svenska barns sätt att se och tänka. Själv är jag en varm förespråkare för fler vargar, men när jag stirrar på Bruno Liljefors plansch från 1896 med ett oskyldigt lamm och en elakt grinande varg så inser jag det: Detta är vargbilden som tyvärr lever någonstans djupt även inom mig. Eller ta planschen Vinterfåglar vid gården: Så där ser det egentliga vinter-Sverige ut, snö och domherrar med rött lysande bröst. Vintrarna nu är förfalskningar.    

Man får hoppas att inte någon överdrivet radikal feminist, klassociolog eller etnicitetsforskare får syn på dessa planscher. De skulle ta återseendets glädje ifrån mig och här sila fram svenskhetens själva essens, ett evigt radioaktivt avfall från de symboliska kärnreaktorer som gav nationsbygget dess energi. I Maj Lindmans årstidsakvareller från fyrtiotalet separeras könen, när flickan i kjol och kappa tar hand om lillasystern medan pojken litet kaxigt står och pimplar på isen. Det är som om själva den svenska naturen omkring dem legaliserar könsklyvnaden. Ändå är det underbara bilder. Jag känner igen dem. Jag vet att de har gett mig stoffet till vad jag tror idyll är.

Jens Wahlstedt är biolog, har varit verksam inom Världsnaturfonden och har en förkärlek för de naturbilder som i dag utgör ett slags utopisk flaskpost från det förflutna. Skolplanschernas guldålder inföll innan jordbruket ännu industrialiserats och här slår ängar och hagar och hela det mångskiftande småbrukarlandskapet emot en: I?dag är det nästan utplånat.     

I sista stund räddade Wahlstedt detta universum av planscher som gömts undan i källare, skrubbar och vindar och därmed undgick ett kollektivt minne att förstöras.

Skolan är och förblir minnets mest laddade mark: Sörgård och skräckkabinett. Jag och mina försvurna smög in i den stora gula skolbyggnaden, förbi lärarrummet och in i de där skrubbarna med uppstoppade djur och planscher. Det kryper över ryggen när jag tänker på dem och kalla kårar kommer när jag minns en genomskärningsbild av en groda som plötsligt framträdde i dunklet.

Sakprosa

Djur och natur på skolplanscher

Jens Wahlstedt

Prisma

Göran Greider