Vagt på gott och ont

BOKRECENSIONER
Katja Timgren är född 1981 och bor i Varberg.
Foto: Kristin Lindell
Katja Timgren är född 1981 och bor i Varberg.

”Hembygd, hämndbygd, dina steg genom en myt du inte ville/ ha, en rot som gräver i trakten och dialekten”. Orden är poeten Sara Hallströms, ur diktsamlingen Rötter smälter. Om arv och miljö, tänker jag. Dubbelheten i berättelsen om ursprunget och bakgrunden. Om mamma och pappa. En bakbunden innerlighet: tvingande och skyddande. En erfarenhet alla formulerar, men som i litteraturen inte är helt lätt att gestalta.

Uppväxtskildringen utgör ofta en komplex balansakt. Om man generaliserar: Är berättaren för snäll mot uppväxten som skildras blir det lätt sentimentalt. Är berättaren för hård försätter den ofta huvudpersonen i en oklädsam martyrroll.

I Katja Timgrens roman Ingenting har hänt återvänder Julia till en norrländsk kustby för att fira jul med föräldrar och bror. Flickvännen och det pågående, verkliga, livet finns på annat håll. Att åka tillbaka till föräldrahemmet är att färdas i andra dimensioner än den rums­liga: ”det är inte längre kilometer vi åker, det är år”. Läsaren och Julia åker tillbaka till något hon lämnat och till en uppväxt av passivitet, slutenhet och utanförskap. Berätt­aren faller in i kategorin ”hård” mot Julias uppväxt, men det är inte det eventuella martyrskapet som är problematiskt här.

Prosan är känslig och försiktig, trevar sig fram och inverterar landskap och karaktärer, för att då och då slå ut i milt aforismliknande figurer. Exempelvis den återkommande vagheten ”Man kan inte bygga något av ingenting”, eller kring julbordet: ”I varje rörelse ser jag en annan från många år tidi­gare”. På samma gång lite för självklart och lite för sökt. Och det är något i stilen som haltar. Berättandet är konsekvent återhållet, men det som borde hända mellan raderna är instuvat i övertydligt informerande dialog. Det sköra tilltalet bär liksom inte upp textens figurer och repliker. Familjehemligheter och såriga relationer omnämns som stora trauman och svek, men lämnas alltför hastigt för att något på allvar ska uträttas i texten. Varken uttalat eller gestaltat som undertext.

Skildringen av Julia må vara skildringen av en ung person på jakt efter ett sätt att uttrycka sig, men då skulle jag vilja vistas i närkamp med den tomhet och ensamhet ett sådant tillstånd innebär.

Bäst är boken – och då är den både stark och välskriven – i de äldsta barndomsskildringarna. Konflikten kring den mobbade Julia och i barnlekens kompromisslöshet är så tydligt utskriven att de vaga lyriska glidningarna blir effektfulla prismor.

Verkligheten skelar: vad händer och vad av det som händer är uthärdligt att förstå?

FAKTA

PROSA

Ingenting har hänt

Katja Timgren

Albert Bonniers förlag

Kristofer Folkhammar