Ett skarpt intellekt med ett bankande hjärta

BOKRECENSIONER
Eva Adolfsson.
Foto: Ulla Montan
Eva Adolfsson.

Även intellektuella kan bli kära. Men vana som de är att ständigt reflektera och tolka kan det bli jobbigt värre. Känslorna går samma irrationella vägar som hos vanliga dödliga, men ska ständigt vändas och vridas på. Allt det självbedrägeri som en rejäl förälskelse brukar föra med sig måste ju rationaliseras och förklaras bort på något elegant vis. Till slut kan det bli en enda soppa av känslor och tankar.

Jagberättaren i Eva Adolfssons roman En liten historia (Bonniers) är litteraturvetare och inte minst en hejare på avancerad litteraturteori. Hon föreläser, analyserar, skriver och reser på konferenser. På en sådan träffar hon en underbar man, och det utvecklas ”en liten historia”, som snart visar sig vara inte fullt så liten. På hemma­plan blir det skilsmässa. Kontakterna med den underbare mannen, som bor i Berlin, blir komplicerade men fortsätter år efter år, oregelbundet men ständigt med heta känslor.

Och litteraturvetaren analyserar och analyserar. Hon ser tecken överallt – hon är nog semiotiker – och varje litet tecken ges kärleksfulla eller kärlekslösa innebörder. Inget undgår detta skarpa intellekt medan hjärtat bankar. Denna ständigt interpreterande kvinna är också en fullblodsegocentriker, och såväl älskare som make, barn och vänner förblir skuggfigurer. I gengäld frilägger hon sitt eget själsliv med en paradoxal blandning av distans och distanslöshet, som man följer med spänning, och som känns mycket äkta.

Lennart Bromander