Svajigt om höga ideal som leder fel

BOKRECENSIONER

I mars 1940 sprängdes Norrskensflammans redaktion i Luleå i luften. Fem personer dödades, varav två barn. Som vanligt när det gäller grovt politiskt våld i Sverige, var det högern som låg bakom. En grupp bestående av militärer, en journalist och en polischef genomförde terrorattacken. Den var kulmen på ett brett kommunisthat som inte begränsades till borgerlighetens nazivurmare, utan även omfattade delar av socialdemokratin. Som en del i eftergiftspolitiken lät statsapparaten övervaka, internera och göra illegala razzior hos de misstänkta landsförrädarna.

I ett sådant klimat är det inte konstigt att en extrem grupp tyckte sig få mandat att agera – enligt rättegångsprotokollen anförde polischefen just stämningarna hos ”hyggliga borgare” som en förmildrande omständighet.

I Lars G Carlssons roman Danko & Flamman följer vi en av attentatsmännen, journalisten Leo Lorenzon (verklighetens Gunnar Hedenström). Berättelsen växelklipps mellan tre tidpunkter: attentatet 1940, början av 70-talet, då Leos son Lennart läser tidskriften Röda Rappet och till högerkrafternas (rektorns) förtret lär ut maoistisk klasskamp till sina intet ont anande elever, och så nutiden, då en desillusionerad Lennart rotar i faderns kvarlåtenskap och utvärderar både Leos och sitt eget liv.

Carlsson berättar med drastisk humor om klassresenärers anpasslighet och kinesers konsumtionshunger. Men i botten finns ett stråk av melankoli; när de höga idealen lett fel och de svartvita bilderna grånat, vad återstår av mening då? Så slås en brygga mellan mordbranden och 70-talets vänsterrörelser. Både Leo och Lennart ställde sig ”till händelsernas förfogande, jag under kriget och du trettiofem år senare; samma passion, samma galenskap...”.

Det är en svajig tes. Det är ju trots allt en avgörande skillnad på sprängämnen och munväder.

FAKTA

PROSA

Danko & Flamman

Lars G Carlsson

Black Island books

Petter Larsson