Värd att ta sig tid för

BOKRECENSIONER

Vad säger en lögndetektor om påståendet ”Gud är död?” I Pär Thörns Tidsstudiemannen piper detektorn att det är lögn, trots huvudpersonens envetna kalibreringar för att få apparaten att hålla käften.

Passagen är typisk för Thörns böcker. Det vi har fått läsa liknar yrkesanteckningar förklädda till självbiografier eller tvärtom, författade av lägre tjänstemän som eljest alienerade hängivit sig åt sina torra sysslor, och det med en glöd som inte står Stagnelius efter. Effekten är komisk, särskilt som lidelsen skildras med ett språk som förefaller ha lånat sin svala klang ur Kunskapens bok eller något annat äldre uppslagsverk: ”Utifrån ett fritidsperspektiv är hösten händelselös”.

Årets bok, den första i författarskapet med beteckningen roman (de tidigare titlarna har oftast passerat som lyrik), utgör inget undantag. Ett elaborerat brevsvar på en platsannons – ”jag är den som ni letat efter, den vars egenskaper ni ej förmått att formulera” – ger huvudpersonen jobb som tidsstudieman. Naturligtvis blir han omedelbart impopulär bland de anställda, utan att det stör honom på djupet, han är ju trogen sitt värv och sitt medlemskap i föreningen ”Tayloristiska sällskapet”. Inte blir det bättre när han med lögndetektorns hjälp iscensätter regelrätta förhör med arbetsgruppen, för att utröna vem som stulit hans kontorsstol. ”Jag försöker omväxlande spela auktoritär respektive kompis under förhören. Lite som good cop/bad cop fast inom en och samma person.”

Mot min vilja får jag Lasse Hallströms Tuppen i tankarna under läsningen, komedin med Magnus Härenstam som tidsstudiemannen Cederqvist. Det är ett uselt jämförelseobjekt, men om man tänker sig samma film inspelad av Roy Andersson (och dessutom tänker bort kärlekshistorien), så kan det ge en bild av stämningsläget i berättelsen.

Tidsstudiemannen, Pär Thörns bästa bok hittills och en riktigt bra roman, buren av en fantastisk tonträff, är rolig som fan. Och djupt oroande, mycket beroende på att den gör oss alla till tidsstudiemän. Existensen framstår som just rå existens, utan annat egentligt innehåll än det förhandenvarande och plikttroget utförda arbetet. Eller vad vi nu, vi paranoida stackare, har råkat hitta på för att göra tillvaron meningsfull och beboelig.

Lustigt nog lindrar det att läsa om varats olidliga taylorism. Så läs Tidsstudiemannen. Det går fort. Det bara en timme, 23 minuter och 31 sekunder. För att vara exakt.

FAKTA

PROSA

Tidsstudiemannen

Per Thörn

Modernista