Kvävande bild av 90-talets Stockholm

BOKRECENSIONER
Johan Kling fick 2007 Nordiska filmpriset på Göteborgs filmfestival för sin film ”Darling” . ”Människor utan betydelse” är hans debut soim romanförfattare.
Johan Kling fick 2007 Nordiska filmpriset på Göteborgs filmfestival för sin film ”Darling” . ”Människor utan betydelse” är hans debut soim romanförfattare.

Omslaget är en målning av Torsten Jovinge från 1933 som heter ”Från Centralpalatset”. Den visar en svunnen urbanitet i ljusa pasteller och obarmhärtig geometri: puristisk, människotom och overklig.

Overklig blir hyperverklig i Johan Klings nostalgiska sekelskiftesroman, där den sorgsne flanören Magnus arbetar med film & teve. När media skriver en roman om media lär media bli intresserad, lyder den hyperverkliga logiken, och jag pallar inte att googla Darling-regissören Johan Kling och surfa runt i det mediala dödkött som bäddar in en sådan här roman. Som betraktare av hyperverkligheten är Klings Magnus skarp, genomärlig och hjärtknipande patetisk. Han är fin, men jag kommer inte att sakna honom, vilket ger ett ytterligare dystert skimmer över berättelsen. Magnus är ett offer, intill utplåning umbärlig i den kulturella reproduktionens tidsålder.

Här luktar 90-tal, postmodernism och formfixering. Man får röka på kaféer, mobilerna bör vara löjligt jättesmå och det är fortfarande hippt att vara hipp (det sista har jag snott från Fredrik Strage, tror jag). Den framgångsrike är stöpt i en form: fåordig, dryg och ser dig aldrig i ögonen (kanske för att denne har snott dina idéer). Hela staden är döv, stum och oseende.

Den älskade Josefin arbetar i skoaffär på Biblioteksgatan. Från henne väntar Magnus ett telefonsamtal under en dag när han vandrar runt i Stockholm i en snitslad bana av sociala och yrkesrelaterade förnedringar. Han undersöker gång på gång med fuktiga fingrar sin stora mobil (tecken på en människa som är ur tiden) medan solen steker över stadens sönderbetraktade kuliss. Han uppvisar samma symtom som en så kallad neurasteniker, en från förra sekelskiftet nervtrött, med darrningar, hjärtklappning och illamående. Han begrundar det förflutna, då butiksflickan älskade honom, kanske ville ha barn med honom, då han fortfarande hade framtidsdrömmar – och status, det viktigaste en människa kan ha som arbetar med media och bor i en liten huvudstad.

Johan Kling iscensätter en verkligt gastkramande spleen. Hans vittne är ingen flanör av den mondäna söderbergska sorten. Han är för klumpig och nära. Socialt trög, kringskuren av negativa tankar, eller så är han helt enkelt en medelmåtta. Men han äger en tragisk och fåfäng blick för det sköna och han älskar sin butiksflicka mer än hon någonsin älskat honom.

Den kärlekshistorien är en skör pärla i ett kvävande Stockholm man bara känner alltför väl, vars människor man klarar sig utan.

FAKTA

PROSA

Människor helt utan betydelse

Johan Kling

Norstedts

Citat: ”Den nedåtgående solen målade fasaderna orange därborta. Det var vackert. En meningslös skönhet.”

Viktoria Jäderling