Från manhaftiga – till kvinnliga

Edda Manga läser en avhandling om lesbiska feminister

BOKRECENSIONER

Hanna Hallgrens avhandling När lesbiska blev kvinnor – När kvinnor blev lesbiska skildrar hur en alternativ form av lesbisk identifikation – den kvinnoidentifierade kvinnan – formades i motsats till den dominerande kulturens diskurser om lesbiskhet som manhaftighet på 1970- och 80-talen.

Enligt Hallgren öppnade dessa nya former av lesbisk kvinnlighet för omförhandlingar av kvinnors möjliga sätt att vara. Men kvinnoidentifikationen innebar samtidigt nya gränsdragningar och i vissa fall avståndstaganden från grupper som uppfattades som mansidentifierade.

Hallgren har samlat ett stort källmaterial i form av mötesprotokoll, uttalanden, programblad och fotografier som dels funnits oklassificerade i kvinnoorganisationers lokaler, dels tillhört aktivisters personliga samlingar.

Materialet analyseras med hjälp av fransk psykoanalytiskt inspirerad feminism – så kallad sexual difference-teori, vilket bland annat innebär att hon utgår från en rörlig syn på identitet och att hennes historieskrivning domineras av en vilja att belysa den egna positionens intima förhållande till tidigare generationer. Synen på identitet som konstruerad och rörlig, som delas av alla poststrukturalistiska teoribildningar, ges en politisk dimension genom begreppet figuration.

”Figuration” bygger på att människors självsyn och deras begär formas i förhållande till imaginära bilder som kan vara mer eller mindre samhällsreproducerande. En figuration är en imaginär bild som bär på en utopisk vision om en alternativ samhällelig ordning. Den ger begäret nya riktningar och leder till nya kroppsuppfattningar, sociala gränser och sexualiteter.

Figurationen ”den kvinnoidentifierade kvinnan” innebar till exempel en vision om befrielse från heterosexualitetens fasta könsroller och kärnfamiljens ägandeförhållanden som skapade nya sätt att föreställa sig och uppleva kvinnokroppen – en öppenhet för nya samlevnadsformer och nya konstruktioner av lesbisk sexualitet.

Symbolen för lesbisk kärlek tecknades med tre, inte två, kvinnotecken, vilket antydde ett bejakande av tresamhet eller flersamhet, en hyllning av systerskapet och samtidigt av en sexualitet oberoende av män. Figurationen ”den kvinnoidentifierade kvinnan” ledde till en kritik av dåtidens sexliberala tänkande, vilken uppfattades som en ideologi som tillgängliggjorde kvinnokroppar snarare än gynnade kvinnors egna sexuella njutning.

Kvinnoidentifierade lesbiska gjorde upp med synen att den vaginala orgasmen utgjorde slutpunkten i kvinnors sexuella utveckling, diskuterade huruvida penetration stred mot en egalitär sexualitet och lovsjöng klitoris som ett unikt erogent organ vars enda funktion var att skänka kvinnorna njutning.

Användningen av lesbiska sexscener i pornografin kritiserades som en manlig maktstrategi: lesbiskhetens hot mot mannens privilegierade ställning som njutningssubjekt neutraliserades genom att underställas mäns voyeuristiska blick.

Politiskt innebar figurationen ”den kvinnoidentifierade kvinnan” en skiftning från den lesbiska kampen som homokamp till kvinnokamp. Lesbiskfeministiska organisationer trädde ur RFSL i mitten av 70-talet som konsekvens av ett växande problematisering av bögarnas manliga beteende.

I stället kom systerskapsidealet att inkludera heterosexuella feminister och de lesbiska organisationerna engagerade sig i kvinnoprojekt som Kvinnohuset och Kvinnohögskolan.

Samtidigt avgränsade sig kvinnoidentifierande lesbiska feminister från politiskt inaktiva heterosexuella kvinnor (som sågs som offer för manligt förtryck och aktivt bidragande till lesbiska kvinnors underordning) och från äldre generationers homosexuella kvinnor (vars manhaftiga klädkod ansågs opassande och som kritiserades för en opolitisk hållning till sin homosexuella praktik).

Hallgren påpekar att det här fanns en klasskomponent, den tidigare lesbiska barkulturen hade dominerats av arbetarklasskvinnor och kretsade kring sexuellt begär, medan de lesbiskfeministiska rörelserna var medelklassbaserade och betonade lesbisk identitet.

Hallgrens avhandling, liksom många andra avhandlingar, lider av omständliga förklaringar av författarens hantverk, onödiga sammanfattningar av innehållet och överflöd av teoretiska begrepp av vilka endast ett fåtal verkligen används. Ändå finns det en nerv som gör läsningen spännande.

Hallgren ger en bild av hur vi tenderar att bygga vår position genom att avgränsa oss och ta avstånd från förenklade bilder av våra föregångare och historiserar på ett så inkännande sätt att hon lyckas göra 70-talsfeministernas vilja och visioner hörbara i samtiden.

FAKTA

SAKPROSA

När lesbiska blev kvinnor – När kvinnor blev lesbiska

Lesbiskfeministiska kvinnors diskursproduktion rörande kön, sexualitet, kropp och identitet under 1970- och 1980-talen i Sverige

Hanna Hallgren

Kabusa böcker

Edda Manga, idéhistoriker och skribent i Göteborgs-Posten