Machiavelli lär dagens ledare härska

BOKRECENSIONER
Niccolò Machiavelli (1469–1527).
Niccolò Machiavelli (1469–1527).

Machiavelli lär ha skrivit Fursten år 1513 i hopp om att få komma tillbaka in i värmen efter att ha fallit i onåd under ett maktskifte. Och det är en bok som dignar av exempel på herremän som gjort rätt eller fel i olika situationer. Pandolfo Petrucci, Cesare Borgia, ”krigarpåven” Julius II och allt vad de heter utgör en förvirrande kanon för en läsare med ringa förhandskunskap om urgamla makthavare.

Det som fängslar är författarens obetalbart krassa förhållande till maktutövande. Såhär lyder till exempel slutsatsen i ett av de koncisa kapitlen: ”Sanningen att säga finns det bara ett säkert sätt att behålla herraväldet över städer som är vana att leva i frihet och det är att förstöra dem”.

Machiavelli kan inte nog understryka vikten av militär pondus och modet att ta till våld. Bäst är om undersåtarna är skiträdda: det är ”betydligt säkrare att vara fruktad än älskad”, eftersom ”kärlek hålls uppe med ömsesidiga band som i och med att människor är onda bryts vid varje tillfälle till egennytta. Fruktan hålls däremot uppe av rädsla inför straffet”.

Att Fursten verkar fungera som tipsmaskin inom den så kallade ledarskapslitteraturen är med andra ord rätt skrämmande. När Natur och kultur nu ger ut Fursten i Marco Morners snygga ny­översättning satsar man på två utgåvor – den ena med något slags affärsman på omslaget och undertiteln ”möjligheterna, makten & moralen”.

”Machiavelli säljer”, påstod tidningen Chefs Fredrik Emdén i en krönika häromveckan. Han citerade förre Dramatenchefen Staffan Valdemar Holm, som i en intervju i Sydsvenskan (31 december 2008) sagt att Machiavelli är ”det enda man behöver” i termer av managementlitteratur. Rubriken över Emdéns krönika löd ”Machiavelli beskriver ett krisvänligt ledarskap”.

Bevare oss väl . Särskilt otäck är den sömlösa övergången mellan politiska strategier och kommersiella. Machiavelli talade trots allt om stater och städer, inte om företag. Men att den skillnaden skulle vara värd att fundera över nämner inte Chefs ”ledarskapsreporter”.

Det gör inte heller informationskonsulten Martin Melin i boken Machiavelli för vår tid, enligt förordet en ”executive summary” av Fursten. Smidigt transformerar Melin ”folket” till ”personalen” och ”krigskonst” till ”strategi”.

Martin Melin tilltalar lite ironiskt läsaren som ”du moderne furste eller slav” – och Staffan Valdemar Holm menar kanske att man i maktposition ska läsa Machiavelli för att tygla sitt inre furstemonster.

Men det är ändå något lurt med fascinationen för den gamla onda tidens våldsamma, folkföraktande härskarkultur. Det har så hög intellektuell status att kunna sin Machiavelli att jag möjligen beträder svag is nu, men varför är även rättviseivrare så förtjusta?

Till exempel Anders Ehnmark ( Sydsvenskan 20 januari) kallar, inspirerad av Antonio Gramsci, Fursten för en hårdkokt handbok om befrielse, ”hur man bygger upp makt för att störta den”.

Ligger njutningen mest i läsningen om uppbyggandet eller i fantasin om störtandet, undrar man stilla.

Känn din fiende, visst, men det finns ett moment av förödmjukelse i att ägna timmar åt detaljer om hur ”folket” eller ”personalen” ska ledas och förledas, sekel efter sekel. Vetskapen att furstarna alltid lurar oss räcker långt för mig.

FAKTA

SAKPROSA

Fursten

Niccolò Machiavelli

Övers. Marco Morner

Natur och kultur

Machiavelli för vår tid

Martin Melin

Schibsted förlagen

Malin Krutmeijer