Någonting att sörja till

BOKRECENSIONER

Vissa diktsamlingar lägger jag på minnet för framtida bruk. Det är titlar som jag har läst och älskat, men som jag vet att jag kommer att behöva ännu mer i framtiden, eftersom de bearbetar tillstånd som jag ännu inte har erfarit. Där ingår till exempel Aase Bergs mammatrilogi och numera också Jacques Roubauds Någonting svart.

Trettio månader efter hustrun Alix Cléo Roubauds död bryter Roubaud sin tystnad och börjar skriva om hur han erfarit världen efter hennes bortgång. Det resulterar i en diktsamling på nio sviter med nio dikter i varje (som vardera består av nio strofer), och sedan en tionde som heter ”Ingenting”. Wittgensteins språkvärld rör sig som en röd tråd genom boken, här är det bilden av duets nyss stelnade kropp som håller poeten fången. Det finns en utveckling mellan delarna, en dramaturgi som kanske korresponderar med sorgearbetets olika faser. Språket är enkelt, det är detaljerade prosaiska beskrivningar av någons frukostbestyr och sedan plötsligt en svindlande poetisk bild, arkipelager av svart lera i frukostkaffet.

Vad säger Någonting svart om det ständigt pågående undantagstillstånd som sorgen är? Den säger att det finns spår av den döda överallt, brev och kassettband och gamla fotografier; hon förknippar sig oupphörligen med tingen. Den säger att språket försöker formulera berättelser om världen som fortfarande är giltiga, trots att biipsismen – ett slags solipsism för två – halverats och havererat. Den säger att ” erfarenheten av en förlust fortsätter att verka genom sinnena också när det inte längre finns något föremål för begäret”, som Jonas (J) Magnusson skriver i sitt efterord. Den säger också att det finns andra spår, de som syns invärtes och får de levande att kvävas under de ohyggliga kvällstimmar som egentligen borde utplånas.

Det är en vardag vars beständighet och obenägenhet att rasa blir till ett stillsamt hån. I Roubauds sorgelandskap finns inga stora känslor eller yviga gester, bara en outhärdlig förtätning av rummet och tiden. En dikt i vilken det hinner bli dag och natt många gånger. I sällskap av Någonting svart blir dygnet lika utdraget och komprimerat, och jag vet att det är till Roubaud jag kommer att gå när jag sörjer.

FAKTA

LYRIK

Någonting svart

Jacques Roubaud

Övers: Jonas (J) Magnusson och Ulf Karl Olov Nilsson

Rámus förlag

Athena Farrokhzad