Örat mot asfalten

Andres Lokko ser en unik arbetarförfattare födas

1 av 2
Richard Milward, 24 år.
BOKRECENSIONER

I ett enda våldsamt intensivt 287-sidigt stycke, utan ett enda andningshål, rusar Bobby the Artist hetsigt gatlopp genom en nordengelsk vardag på botten av 2009.

Det är inte helt olikt öppningsscenen i Danny Boyles filmatisering av Irvine Welsh epokgörande Trainspotting där huvudpersonerna till Iggy Pops Lust for Life handlöst kastar sig ut längs en gata i Edinburgh och till synes krossas som flugor mot motorhuvar och vindrutor.

I Richard Milwards porträtt av sin närhets vardag i ett Storbritannien i djup ekonomisk kris finns det ingen tid för nya stycken; en tillvaro uppdelad i kapitel skulle inte göra det här livets avsaknad av hastighetsbegränsningar rättvisa.

Du förstår, Milward har nyligen fyllt 24 och debuterade för två år sedan med den lövtunna ungdomsromanen Apples som i The Times kulturbilaga beskrevs som ” Räddaren i Nöden skriven av The Arctic Monkeys”.

Ten Storey Love Song – döpt efter ett av de få lyckade ögonblicken på Stone Roses andra album – är hans första fullängdsroman och födelsen av en smått unik modern litterär röst som har örat mot sin egen asfaltsuppväxt mitt i nordöstra Englands allt brutalare industriella avveckling, men som också verkar i en numera klassisk brittisk arbetarlitterär tradition.

I ett bristfälligt renoverat höghus, där möglet avlägsnas med lite tippex, i utkanterna av Middlesbrough, Storbritanniens fjärde mest kriminellt belastade stad, trängs Bobby the Artist – som målar likt ”en korsning av Willem de Kooning och Liam Gallagher” – med sin flickvän Georgie som sitter i kassan på varuhuskedjan Bhs. Johnnie, den svårt paranoida kokainlangaren, bor en trappa upp i samma hus och har – till sin flickvän Ellens plågsamma förtret – lärt sig allt han kan om kärlek från porrfilmen Anal Adventures 7.

Där lever också den svårälskat sorglige lastbilschaffören Alan som just har fyllt fyrtio.

Det är knappt att man hinner märka med vilken stark, nästan sentimental, empati som Milward tecknar sina karaktärers resor framåt, uppåt och ut över kanten på taket av Peach House council estate. Hans blixtsnabba flöde låter oss inte upptäcka det förrän det är för sent. Och det är svårt att inte härleda Milwards kroniskt återkommande inre monologer i tredje person till det berättarperspektiv – den oönskade berättarens – som kännetecknade det sena femtiotalets första brittiska romaner i anglo-karibisk exilmiljö. Sam Selvons The Lonely Londoners och Colin MacInnes City of Spades är kanske de mest självklara referenserna.

Men utanförskapet i Selvons självupplevda berättelse var sprunget ur författarens möte med sitt nya hemlands rasism och MacInnes var en trendkänslig betraktare med dunkla voyeuristiska motiv. Ten Storey Love song utspelar sig i en karg verklighet av i dag, där över- och underhusen i Westminster befinner sig så långt borta från Middlesbrough att ingen längre ens försöker låtsas om deras existens.

Fienden i Milwards värld är snarare allas vår egoism, det är den som utgör det största hindret för att varje liv skulle kunna levas i ett värdigt förhållande till vår nästa såsom till oss själva.

FAKTA

PROSA

Ten Storey Love Song

Richard Milward

Faber & Faber

Andres Lokko