Smärtsamt meningslöst

BOKRECENSIONER

Så tom jag känner mig, så färdiglevd, / det mesta står nu ohjälpligt raserat / och likväl, halvhunnen på livets farled / så står jag rak fast femte krets passerats”, skriver Håkan Sandell i Gyllene dagar. Mycket i denna samling liknar Sandells tidigare poesi: arbetet med metrik och rim, intresset för den nordiska och grekiska mytologin, liksom vurmen för krogliv, droger och kvinnor. Alla dessa ingredienser ingår i det nyromantiska retrogardistiska poetiska universum som Sandell bekänner sig till.

Möjligen rymmer den nya samlingen en större dos dödsmedvetenhet än de tidigare, och möjligen också ett mer alkoholiserat och tragiskt diktjag: ”för en grogg jag svimmade av, gjord så svag / efter att inte ha ätit på ett halvt år, / yr och uppfylld av syner likt en schaman / förblödande ur sina självförvållade sår.”

Jag har svårt att förhålla mig till Sandells ”retrogardism”. Kanske för att jag tycker att den framstår som tematiskt barnslig och formmässigt valhänt. I Gyllene dagar är det för min smak alldeles för mycket bilder av en drucken poet som ”siar” på Oslos krogar om nätterna. Ett siande dessutom framfört på styltig halvrimmad vers.

Jag förstår inte varför denna poesi är viktig? Varför ska jag – som läsare – ta del av tjattriga deliriska bilder? Därtill ur det mest enerverande av perspektiv: den oreflekterade ”outsiderns” – ja, jag menar den bortskämda vita heterokillen som inte ens förstår att han blir serverad världen på ett silverfat.

Sandells poesi är lat: den tänker inte. Och det är, menar jag, den största synden när det gäller poesi. För poesins främsta uppgift är att gestalta tänkande, inte att avbilda vare sig tomma eller teatrala gester. Poesi som inte tänker har förverkat sin rätt. Den har plockat meningen ur meningen. Den blir smärtsamt meningslös.

FAKTA

POESI

Gyllene dagar

Håkan Sandell

Wahlström & Widstrand

Fotnot: Håkan Sandell introducerade tillsammans med Clemens Altgård retrogardismen i Sverige, en nyromantisk poetisk rörelse under devisen att tradition är förnyelse. Se bland annat deras bok Om retrogardism (ellerströms 1995).

Hanna Hallgren