Tre systrar skjuter skarpt

Therese Bohman läser ett stenhårt westerndrama

BOKRECENSIONER
Pauline Wolff.
Foto: Foto: Åsa Höjer
Pauline Wolff.

Jag som brukar gnälla över bristen på originalitet i den yngre svenska prosan får så jag tiger med Pauline Wolffs tredje roman, Swede. Den utspelar sig i vilda västern – ja, i Amerika, på 1800-talet: ”The west. Det här är frontiers, gränslandet mot vildmarken, mot ingenting, mot bergen.”

Folk bär följaktligen vapen, rider på hästar och dödar varandra. Och här finns ingen ironi eller distans – det var min första tanke: att western-grejen skulle utgöra en fond för att säga något helt annat, antagligen om samtiden.

Jag brukar irritera mig på att just det ofta används som ett kvalitetskriterium när det handlar om historiska romaner – för i vilken tid kan man inte hitta paralleller till nutiden? Wolff berättar på sin hemsida att hon har velat skriva en berättelse som ligger så långt bort från henne själv som det bara går, och därmed befinner hon sig också på behagligt avstånd från alla de där samtidstypiska böckerna som är lite självbiografiska fast ingen riktigt vet hur mycket.

Swede är huvudpersonens smeknamn, John ”Swede” Anderson, prisjägare bördig från Sverige, beundrad av kvinnor och respekterad av män, en snudd på mystisk gestalt (där han har vilat sägs svenskört spira). Som romanfigur är han dock rätt tråkig: stark och tyst, bokstavligen – han får aldrig själv föra talan i boken. Betydligt mer intressanta är hans vedersakare, systrarna Steen. En gammal oförrätt gör att de är ute efter hämnd på Swede. Deras vägar korsas gång på gång, vilket bildar romanens stomme. De är tre trallande hillbilly-femme fatales med list och sex som vapen, stenhårda och pragmatiska i den fasansfulla miljö som nybyggarlandet utgör. Folk dör till höger och vänster, blir skjutna, sjuka, våldtagna – särskilt våldtagna. Systrarna Steen är luttrade: bränner man kläderna man bar känns det bättre sedan, dödfödda barn begravs snabbt och osentimentalt och när man har slutat blöda rider man vidare. Det är en bisarr värld, ett fullständigt laglöst land.

Och det är väldigt uppfriskande att läsa, nästan renande: i vilda västern är det ingen som talar ut, inga pep talks, inget gnällande eller curlande. Man är tyst och gör vad man ska, och vet att man tycker om varandra när man kan umgås utan att skjuta varandra. En arkaisk tillvaro, vilket återspeglas i språket som är kärvt, med vissa blixtrande vackra liknelser.

Romanen berättas av en mängd personer i huvudpersonens närhet, med ett tonfall som är sakligt, ibland poetiskt, men alltid enkelt. Så småningom visar sig historierna sammanfalla. Till en början är det lite svårt att få grepp om upplägget, och slutet känns lite otillfredsställande – det är som en patiens som går ut, jaha, där ser man ... Å andra sidan är romanen hela tiden lågintensivt fascinerande.

Jag som hatar westernfilmer kapitulerar inför Pauline Wolffs fullständiga hängivenhet inför genren och hennes förmåga att binda ihop språk, personskildring och miljö till en enda underbart karg helhet.

FAKTA

PROSA

Swede

Pauline Wolff

Albert Bonniers förlag

Typisk mening: ”Sedan berättade han att Samuel McHill var skjuten och att sheriff Fulton och hans så kallade vän var på väg ut till familjen med kroppen och prispengarna.”

Therese Bohman