Offren som vägrar älska ryssar

INGA-LINA LINDQVIST följer Åsne Seierstad till alla de kränkta

BOKRECENSIONER
Åsne Seierstad.
Åsne Seierstad.

”Kränkta” är ett utskällt modeord – i Sverige. Det kan vara skälet bakom att Åsne Seierstads senaste bok, med originaltiteln De krenkede ska få heta Ängeln i Groznyj när den kommer ut på svenska i mars.

Lite synd är det. Ängeln i Groznyj kallas kvinnan som tar sig an de föräldralösa barnen i Tjetjeniens huvudstad. Berättelsen bildar visserligen ramen men är bara en del av tavlan.

De kränkta är legio. Varken angriparna eller offren har gått helskinnade ut ur konflikten mellan ett stort, mäktigt Ryssland och ett litet bergsland med det svårstavade namnet.

Åsne Seierstad, som pratar flytande ryska, bevakade det första Tjetjenienkriget för norska Arbeiderbladet. I bokens dramatiska inledning lär hon känna Martin Adler, journalisten som frilansade åt Aftonbladet och sköts till döds i Somalia 2006. Tillsammans upplever de flera direkt livshotande situationer – vid ett tillfälle ingriper Seierstads mor i Norge och ber tidningen att stoppa hennes dotter från att resa in i krigsområdet. Seierstad tar sig in som tolk i stället. Hon överlever, det gör hon ju i Afghanistan och Irak också.

I De krenkede återvänder författaren till Ryssland och Tjetjenien tio år senare, 2006. Hur gick det? Med folket, med makthavarna, med Seierstads egen kärlek till det ryska?

Författaren smugglas in i Tjetjenien och möter änkorna, de föräldralösa, kidnappningsoffren. Hon reser in på officiell inbjudan och intervjuar presidenten Ramzan Kadyrov. Hon tar sig till Moskva och bevakar rättegången mot två ryska skinnskallar som åtalas för att ha misshandlat en tjetjensk pojke. Och hon beger sig till Rysslands inland för att samtala med en blind rysk krigsveteran. Överallt ifrån rapporterar hon på sitt karakteristiska sätt – övertygande och effektivt.

Men effektiviteten har en baksida – konstigt nog är det sentimentalitet. Seierstad låter inga scener hänga i luften, lägger alltid in en knorr som ska få läsaren att vrida sig ett extra varv – i obehag eller medlidande eller någon annan stämning som författaren bestämt att läsaren ska naglas fast i. Perspektivet är den allsmäktige berättarens. Seierstad går in under huden på dem hon intervjuar, hon tar över kropparna och berättar inifrån dem. Tekniken är slagkraftig – och vanlig i romaner – men kan vara en aning förvirrande i ett reportage.

Med den reservationen är De krenkede dock en bok som är svår att lägga ifrån sig. Det är grymt driv genom nästan 400 sidor. Du släpas med hur du än stretar emot.

Slår man upp ”kränka” i SAOL förklaras ordet som ”förolämpa” och ”våldföra sig på”.

Jag är övertygad om att ingen av de personerna som figurerar i boken känner sig förolämpad. De har lidit sig bortom det futtiga, vardagliga betydelsen av ordet. Tjetjeniens historia är blodig. Under andra världskriget fördrevs hela folket på order av Stalin, bokstavligen över en natt. Barn, kvinnor och gamla slets ur sina sängar och lastades på tåg som bar av mot Kazakstans stäpper. Efter att tjetjenerna under Chrusjtjov tillåtits att återvända och fram till Sovjets sammanbrott kunde man kanske kosta på sig att bli förolämpad. Det var lugna år då folket levde i relativt välstånd. Men från och med 1994 kom kränkningarna att betyda en enda sak – man blev våldförd på. Inte bara av de ryska soldaterna.

En av bokens mest uppskakande skildringar är historien om syskonen Timur och Liana. Farbrodern som tar hand om dem efter att föräldrarna dödats av ryssarna misshandlar pojken och våldtar flickan.

Seierstad pekar på konfliktens så kallade ”tjetjenifiering”. Ryssland verkar numera bakom kulisserna och överlåter åt president Kadyrovs säkerhetstjänst att städa upp efter kriget, att rensa upp bland upprorsmän och oliktänkande. Kidnappningar och tortyr tillhör vardagen. Livet i Groznyj i dag bär diktaturens alla absurda drag och presidenten verkar vilja förvandla landet till en leksaksborg från helvetet. Putin håller honom om ryggen – hur länge det nu varar.

När Seierstad reser runt i Ryssland visar det sig att även ryssarna är kränkta – inte våldförda på, men förolämpade. Av krigsmakten som låter veteranerna ruttna på imperiets bakgårdar, av rättsväsendet som silar den främlingsfientliga myggen men låter kamelerna passera, av tjetjenerna som av någon obegriplig anledning vägrar älska dem.

Ryssarnas oförställda rasism skildras med återhållen vrede i boken, vars författare en gång i tiden ”i fascination och obändig nyfikenhet sökt efter den ryska själen” (min övers). Åsne Seierstad gör upp räkningen med Ryssland och på pluskontot återstår i slutändan enbart ett tummat exemplar av Mästaren och Margarita.

En fin bok för all del, men den är inte nog för att trösta de kränkta.

FAKTA

Sakprosa

Åsne Seierstad

DE KRENKEDE

Cappelen

Inga-Lina Lindqvist