Det bortträngda får färg

Anders Johansson läser en stark roman om judarna i Lódz ghetto

Steve Sem-Sandberg är kulturskribent i Dagens Nyheter.
Foto: Foto: Pieter ten Hoopen
Steve Sem-Sandberg är kulturskribent i Dagens Nyheter.
BOKRECENSIONER

Det är 41 år sedan jag föddes. Då var det 23 år sedan andra världskriget slutade. Det är något, för hela min generation tror jag, lätt chockerande över detta banala faktum: att det där man läste om på historielektionerna, kan se på svartvita journalfilmer eller i smäktande Hollywoodepos låg så nära i tiden. 23 år – inte mer avlägset än Palme-mordet eller fotbolls-VM i Mexiko är i dag.

Man kan fundera på varför det känns så fjärran. Ett svar är att det rör sig om en form av politisk bortträngning: att behandla förintelsen som en del av vår samtid vore alltför svårt – alltså ser vi det som en gammal journalfilm. En värld i svart-vitt. När Steve Sem-Sandberg varsamt mejslar fram sin roman De fattiga i Lódz ur den 3 000 sidor långa Gettokrönika som skrevs i ?ódz mellan 1941 och gettots upplösning 1944 ger han det bortträngda färg igen.

Här finns tveklöst en fallgrop det som recensent är lätt att trilla i: det finns böcker som lovordas inte för hur de är skrivna utan för vad de är. En 650 sidor lång roman om ett judegetto under andra världskriget är den sortens bok. Desto viktigare att försöka förklara varför De fattiga i ?ódz är så bra.

Styrkan i enskilda scener gör det lockande att försöka citera fram en förklaring. Som scenen där en tysk soldat spetsar ett fallande spädbarn på sin bajonett. Eller där en överbliven och utsvulten gettoinvånare får ett skrattanfall när han hittar en undangömd förmögenhet – i gettots egen värdelösa valuta – medan ryssarna närmar sig det tömda gettot. Men hur starka de passagerna än är så ligger bokens kraft snarare i den övergripande bild som diskret växer fram. Vad är det för bild?

I sitt efterord skriver Sem-Sandberg att romanen kretsar kring den punkt då inte ens Chaim Rumkowski – gettots högste judiske ledare som inte försatte ett tillfälle att krypa för tyskarna om det stärkte hans makt – förmådde lyda tyskarnas order. Kommentaren är intressant också för att den faktiskt pekar ut en viss svaghet i romanen: denna ”punkt” – romanens centrum – är i själva verket ganska otydlig. Man kan ana att Sem-Sandberg haft svårigheter med att sätta ihop bitarna i rätt ordning (boken är nästan kronologisk): som berättelse betraktad är De fattiga i ?ódz ganska nebulös.

De bristerna hänger samman med att detta är en kollektivroman: huvudpersonen är varken Rumkowski eller någon annan, utan det judiska kollektivet som sådant. Det gör att det är ganska svårt att hålla ihop alla trådar och relationer, inte bara, inbillar jag mig, för den stressade recensenten. Namnen och familjerna är så många, ödena flyter ihop.

Men poängen är att det är något kongenialt över det sättet att strukturera materialet. För vad vore alternativet? Den traditionella hjältesagan som alltid begår övergrepp på historien genom att göra individen större än kollektivet? Hos Sem-Sandberg är tendensen den motsatta: individerna är nästintill utbytbara – precis som de var i förintelselägren. Det är inte de goda och onda individerna som formar systemet, utan systemet som skapar ondskan.

Vill man bli mer konkret skulle man kunna säga att De fattiga i ?ódz ger en bild av det undantagstillstånd som Giorgio Agamben teoretiserat kring: ett ingenmansland mellan demokrati och tyranni, där individens juridiska status är upphävd samtidigt som hela systemet är intakt – makthierarkierna, våldsmonopolet, lagarna, etc.

I det perspektivet vore det faktiskt förminskande att reducera Sem-Sandbergs roman till en dokumentation av en unik judisk erfarenhet. Läst bredvid Agamben blir den snarare en gestaltning av vad detta moderna tillstånd gör med människorna. Eller omvänt: hur man som människa i undantagstillståndet bevarar – eller berövas – sin mänsklighet. Vilken hållning är rimligast: att för en bit mögligt bröd fortsätta tillverka krigsmaterial åt sina bödlar, så att man överlever till nästa dag, eller att gå fram till en vakt och be om att bli skjuten?

Som jude i ?ódz getto hade man helt enkelt inte så mycket att hoppas på – att försöka leva vidare som om det ändå fanns en morgondag var kanske å ena sidan det mest värdiga alternativet. Å andra sidan säger Sem-Sandbergs roman på sätt och vis motsatsen: det uppstår alltid ett ögonblick när övermakten framstår som helt imaginär och de hunsade reser sig som ett kollektiv. Makten är något man griper. Som en i mängden uttrycker det: ”Något håller på att hända, men vad vet de inte – bara att all den makt de en gång hade nu långsamt håller på att glida dem ur händerna.”

Samtidigt var situationen i det avseendet givetvis mer förtvivlad i ?ódz 1943 än för rumänerna 1989 eller palestinierna 2009. Judarna var kollektivt dödsdömda, även om de bara kunde ana vad som väntade (vilket i

sig är en viktig insikt). En revolt i gettot hade inte förändrat något. Man kunde vägra lyda order och därmed dö, men man kunde inte komma någon annanstans. Det är en outhärdlig tanke: ”Det finns överhuvudtaget ingen annan plats än här.” Som svensk 2009 är det svårt att fatta. De fattiga i ?ódz för mig ändå en bit på vägen.

FAKTA

Prosa

» De fattiga i Lódz

Steve Sem-Sandberg

Albert Bonniers förlag

Anders Johansson