Tonåringens järnhårda hjärna

BOKRECENSIONER
Aase Berg utforskar tonårsslangen.
Foto: Foto: Stéfan Estassy
Aase Berg utforskar tonårsslangen.

Jag har alltid dragits till den dubbla råheten i Aase Bergs dikter. Det som ser futtigt, nästan banalt, ut är laddat med supertyngd, ren och skär avgrundsskräck.

De alitterationer och ljudlekar som varit utmärkande för hennes mamma-trilogi (de storartade små böckerna Forsla fett, Uppland och Loss) skriver samman infantilt joller och beckmörker. En skenbart nonchalant surfning på orden. Det barnramseaktiga står för fart, kraft och direkthet. Drabbande och opålitligt.

Bergs nya diktroman övertygar mig om att en liknande råhet ryms i typisk tonårsslang. Fjortistugget med den sanslöst kategoriserande jargongen, den drastiskt tydliga känslosamheten, den växelvis osympatiska och fantastiska högfärdigheten: ”Vi gör upp en smart plan / för att bli av med / Kristen-Mimmi” och ”’Jag tror inte på atomer’, säger jag / och ger Klara en blick / där hon står lutad / mot klassrumsdörren / i beigebrunt tråkträ”.

Tove är typ femton-sexton och utgör tillsammans med sina 100% kompisar Klara och Britta en tredelad, glittrande monsterödla. De är superbästisarna som aldrig ska bli som de vuxna i ”jobbajobbatåget” – ”HELA JÄVLA LIVET!!!!!!!!!! / NO COMMENTS!!!!!!!!!!”. I deras biologibok står det att tonåringar ligger efter med den empatiska förmågan.

Med ett språk präglat av lika delar uppriktighet och klar poesi guidar Tove genom de typiska ungdomsskildringsscenerna med skolk, fylla, fångvaktande föräldrar, kollo, snatteri och sex: ”Det där med att man inte / ska ha sex på fyllan – / det är ju bara bluff!”. Den komprimerade diktraden och det snabbskrivna sms:et känns plötsligt självklart närbesläktade.

På en språklig nivå frammanar det oempatiska och brutala en tydlighet i kaos. Det raka uttrycket gör Tove anmärkningsvärt aktiv. Hon är en diktromanfigur som skapar, drar slutsatser och FATTAR, även när det gör ont: ”Resterna av bråket fräter / i mina inälvor / för jag vill bli omtyckt / som jag är / utan att behöva vara / så jävla kristenpräktig. / Fattar de inte / att jag klarar mig?”

Tonårsröran kastar om mina läsarkonventioner: Det ständigt klarsynta sättet att bearbeta sina erfarenheter rymmer befriande mycket vild fiktion, medan det intimt realistiska inslaget utgörs av väninnornas ödlevärld, och deras egna uttryck som

de då och då får förklara vad de betyder ”på människospråk”.

Att ha koll känns som det diktigaste. Att hitta på låtsasspråk känns som det mest väntade.

FAKTA

Ungdomsbok

» Människoätande människor i Märsta

Aase Berg

Natur och Kultur

Råd till föräldrar: En

mamma ska vara ojobbig,

snäll, ombryende men utan att bestämma.

Kristofer Folkhammar