Coetzee skriver sin egen dödsruna

BOKRECENSIONER

J M Coetzee har, får man anta, skrivit den tredje och sista delen av sin fiktionaliserade självbiografi. Sommartid är nämligen en sorts dödsruna om Coetzee, något överraskande skriven av författaren själv. För att sammanfatta och rekonstruera sitt liv får han hjälp av litteraturvetaren Vincent. Denne läser den döde författarens anteckningar och intervjuar fem personer vars liv korsat Johns (Coetzees) under åren 1972–1977. Tiden för hans litterära genombrott.

Han var ingen stor författare, säger en av kvinnorna: För enligt min åsikt räcker det inte med att kunna handskas med orden om man vill vara en stor författare. Man måste vara en stor människa. Kvinnorna är överens: Coetzee var en svag man, dessutom en autistisk älskare. Rent allmänt skulle jag vilja säga att hans verk saknar ambition, sammanfattar litteraturvetaren Sophie ett författarskap som lett till Nobelpris och möjligen inom kort dekoreras med ett tredje Booker-pris.

Coetzee är mer upptagen av att pröva författarrollen än av att kokettera med självförakt.

Han driver en aning med den självbiografiska genren, byter namn på huvudpersoner, ändrar biografiska fakta. Coetzee låter romangestalterna revoltera mot den auktoritäre författaren.

Efter hand blir dessa litterära lekar en aning tröttande och jag letar upp Coetzees Ungdomsår. Han inleder den med ett citat från Goethe: ”Den som vill förstå diktaren måste vandra i diktarens land.”

Sommartid utspelas i diktarens land.

Coetzee emigrerade till Australien 2002 och Sommartid är ett avsked till hemlandet, till Sydafrika och till den afrikandervärld som var hans.

Han var inte en i flocken, som han skriver. Han gick inte till kyrkan i finkostym, hans familj röstade inte på apartheid-partiet. Coetzee skrev poesi och gjorde, slitsamt, fysiskt kaffirjobb. Han respekterade ändå språket afrikaans, försvarade det, förvandlade det som översättare till litteratur.

Coetzee-familjen myllrar fram som minnen, glädje och till slut upplösning. Länge levde den skyddad av lägret, omgiven av västra Kap-distriktets storslagna Karoo-natur: En spik är slagen genom deras hjärtan, så att de inte kan ta sig därifrån.

Coetzee flydde från värnplikten i rasist­armén. När han återvänder till Sydafrika 1972 läser han om den vita maktens våld, förtryck, rasism och känner sig smutsig: Men var någonstans i världen kan man gömma sig utan att behöva känna sig smutsig? Som så ofta ligger Coetzees motstånd närmare resignationen än passionen.

John tvingar sig eller tvingas leva med sin skröplige far. En stum, bitvis fientligt bindande relation, som påminner om författarens förhållande till hemlandet. John restaurerar de båda männens eländiga hus för att göra det anständigt som om han vore i färd med att skapa om Sydafrika. Politiken ligger långt borta, trots att politiska fångar ständigt transporteras förbi de båda männens hus. Coetzee bejakar befrielsekampen men drömmer om feodalismens människorelationer och om det lantliga antiindustriella samhället, där alla förvandlats till coloured eller befriats från hudfärg.

Coetzee grimaserar än en gång ironiskt åt denna stillastående falska idyll. När cancern gröpt ur pappan bortom all räddning, likt den tidens Sydafrika, måste sonen göra ett val: Jag kan inte tänka mig att ta hand om dig dag och natt. Jag tänker överge dig. Adjö. Antingen eller, det finns inget tredje sätt.

Ulla Danielssons översättning följer elegant Coetzees rytmiska, eftertänksamma språk. Fast hon rör sig osäkert i rugbyvärlden. Det är inte intresset för landslagsrugby som svalnat utan engagemanget för de nationella rugbyligorna som är i avtagande.

Sportfantasten Coetzee skulle le åt misstaget; han ler sällan.

FAKTA

PROSA

Sommartid

J M Coetzee

FAKTA

John Maxwell Coetzee

Född 1940 i Kapstaden, Sydafrika. Numera bor han i Australien.

Mottog Nobelpriset i litteratur 2003. Svenska Akademiens prismotivering var att han, ”i talrika förklädnader framställer utanförskapets överrumplande delaktighet”.

Den förste att belönas med Bookerpriset två gånger (Historien om Michael K.,1983, och Onåd, 1999). Coetzee är även nominerad till ett tredje pris i år. Vinnaren utses 6 oktober.

Olle Svenning