Tillbaka i 60-talet

Jenny Tunedal läser dikter av Danmarks nya stjärnskott

1 av 3 | Foto: Foto: Robin Skjoldborg
Palle Sigsgaard belönades med Bisballefondens konstnärspris 2007 för sin debutbok ”Glitrende støv danser” som nu utkommer i svensk översättning.
BOKRECENSIONER

Jag är du. Men det att jag står ensam i snön betyder inte nödvändigtvis att jag är nazist.

Så låter en brutalkort sammanfattning av danske Palle Sigsgaards första diktsamling, som på svenska heter Glittrande damm dansar. De båda meningarna är citat av Novalis respektive Frank O’Hara och utgör två poler mellan vilka Sigsgaard skriver fram sin dikt, eller rentav låter språket generera poesi, för det är så det känns när raderna växer ut ur varandra på sidorna – men jag menar inte automatiskt.

Den första, ”Jag är du”, är nästan en lyrisk truism. Spelet mellan ”jag”-ordet och ”du”-ordet; reversibiliteten, ömsesidigheten, speglingen, har gång på gång använts inom poesin. Samtidigt är det ett påstående som fortfarande bränns – ett etiskt imperativ som bland annat handlar om ansvar för den andre. Eller om maktens sätt att tala genom den enskilde. Inte bara en rad av Novalis, utan också av Jesus, som Sigsgaard skriver.

Utsagan om jaget i snön är av en annan art, men också den har långtgående implikationer. Inspirerad av O’Hara inleder Sigsgaard sin bok med påståendet: ”Det att jag är hemlighetsfull och ensam i bergen / betyder inte nödvändigtvis att jag är smugglare”. Sen låter han tonsäkert dikten veckla ut sig på logikens dråpliga avigsida, genom att milt insisterande upprepa och variera utsagan att x inte nödvändigtvis betyder y. Det som borde vara uppenbart destabiliseras. Mörklagda vita rum behöver inte betyda att det finns ugglor därinne, men ”Det kan betyda: Här finns tillräckligt med ljus. / Här finns allt det ljus man behöver”.

Den här poeten sår tvivel. Han arbetar likt en avklädd propagandaminister när han smyger in det o-logiska, icke-sanna och låter det arbeta alldeles på språkets yta. Jag tänker: det att han är dansk behöver inte betyda att hans dikt handlar om Dansk Folkepartis rasistiska propaganda. Men tvivlets möjligheter att växa till i språket är långtifrån bara godartade.

Den som har sått får sedan skörda: dikten övergår i en lång serie meningar som inleds med orden: Hon hyser tvivel. En tvivlets katalog behandlar så alltifrån odödlighet till demokrati till huruvida det är sant att all smak sitter i potatisens skal, till orgasmen, reklamens påverkan på de egna drömmarna, om huruvida hon som tvivlar själv någonsin har känt något. Sista raden lyder: ”Hon hyser tvivel om själv och ren”.

Glittrande damm dansar har djupa rötter i sextiotalet, både det amerikanska och det danska. Jublande danska kritiker har läst boken som en fortsättning på den systemdikt som Inger Christensens Det från 1969 kanske är det mest kända exemplet på. Själv associerar jag till en annan sextiotalspoet, Sonja Åkesson. Sigsgaards tvivlande hon skulle kunna vara en dotter till det jag som talar i Åkessons långa konsumtions,- system- och språkkritiska dikter .

”Tvivlandets spel självt förutsätter redan vissheten”, skrev Wittgenstein. Och hos Sigsgaard, liksom hos Åkesson, finns vissheten där: jag = du och du = jag. En komplicerad sak, när vi befinner oss i en snårskog av språk och logik och tvivel och ugglor och smugglare. Där ugglornas blick faktiskt negerar vår

egen: de ser svart som vitt och tvärtom. De sista orden i Sigsgaards ovanligt kloka och roliga bok känns som en tvingande uppfordran: ”Tänk på det”.

FAKTA

Poesi

» Glittrande damm dansar

Palle Sigsgaard

Övers. Jonas Rasmussen

Rámus

Aktiviteter som pågår: sopande, bilkörning, hysande av tvivel.

Aktivitet som avråds ifrån: ätande av hjärta, bortjagande av svalorna.

Korrfel: ja, tyvärr.

Antal dikter gömda innanför fliken: en.

Jenny Tunedal