De döda får liv

Pia Bergström läser en släktkrönika som kunde ha bjudit in många fler

BOKRECENSIONER

Agneta Pleijels första prosabok Vindspejare (1987) handlade om hennes mors liv i Ostindien. Och det var moderns ”fantasier och fabulerande” om faderns svenska släkt som gav författaren idén till Drottningens chirurg (2006), som följdes av Kungens komediant (2007), en familjehistoria som nu avslutas med Syster och bror.

Pleijel skriver expressivt och dramatiskt, med starka lyriska bilder. Hon målar upp scener där hon låter sina döda anförvanter tänka, reagera och resonera, men inom ramarna för dokumentens fakta. Mer diktande än släktforskning alltså – det är inte det biografiska som är huvudsaken, betonar hon själv. Genom den egna familjens bortglömda livsöden kan hon berätta en större historia, om oss alla. I Syster och bror är det moderns farfar som står i centrum, den döve målaren Albert Berg, son till tenoren och sångmästaren vid Kungliga teatern, Isaak Berg. Och Alberts yngre syster Helena Berg, begåvad med både sångröst och näpet ansikte.

Albert föds som en skam och växer upp trotsigt kämpande. Han lämnas som nioåring till Institutet för dövstumma på Manilla, där eleverna, de flesta fattigbarn som annars blivit idioter, hjon, får lära sig handtecken och ett hantverk. Där blir Albert människa, får vänner för livet och ett språk som han så småningom ska anse överlägset ordens. Helena växer upp omhuldad i det borgerliga Stockholmshemmet, tränas i sångteknik av fadern, men hovsångaren har den bestämda uppfattning att fina flickor inte ska bli artister.

Alberts liv handlar om att finna en egen plats i världen, om betryck och förmynderi och livslångt ekonomiskt beroende men också om ett äktenskap grundat i tillit och kärlek. Hans tankar om dövhet och teckenspråket som en möjlighet till vidare kommunikation, som en öppning till ett ”storspråk” bortom Babels förbistring fascinerar mig mest i den här romanen. Inte visste jag att de döva organiserade sig och stred för sitt världsspråk mot försöken att normalisera dem i talhärmningsskolor.

Helenas livsbåge böjer sig mer sedvanligt: den förtjusande sångfågeln lyder sin far och gifter sig rikt, får fem barn och ett storgods men saknar det viktigaste. Både Agneta Pleijel och hennes mor Sonja tycks ha intresserat sig särskilt för Helenas sorts olycka: ”Genom hennes brev talar många kvinnor. En härskara av kvinnor vars livsvilja stäckts av livet och av manlighetens herravälde.”

Alberts liv som befrielse och Helenas som fångenskap. Jag undrar om det också är Sonjas tolkning. Sonja, Alberts barnbarn, finns som en närvaro genom hela romanen, ibland skriver dottern in henne i en biltur de gör till godset och Helenas grav, ibland i någon annan metakommentarer som ger romanen en distans och tvekan den kunde haft mer av. En dialog med Sonja, med hennes ”fabulerande och fantiserande”, ett mer öppet, personligt hanterande av hennes gamla samlade släktbrev hade varit så himla givande. Störiga viskningar mellan de tjusiga, tydliga scenropen.

För vad är det som lockar med släktforskning? Inte är det väl den allmänna ”härskaran” man är ute efter? Det är det särskilda, de unika, döda individerna. De som aldrig kommer tillbaka. Påverkar de oss ännu, tigande i sina gravar?

Jag tycker att Pleijel med sina stormönster, starka tydliga tolkningar och representantskapande missar något här. Om hon utnyttjat energin i det ”lilla” intresset för det unika i oss, intresset för vilka släktmyter, umgängesstilar, känsloklimat, sätt att trycka ner och uppmuntra som ”går i arv” i familjer, och som vi oftast blir varse först när vi ympar in oss i nya släktträd kunde hon ha skapat en roman som bjöd in många fler. Till en diskussion om jaget i viet, till olika tolkningar av historier och historien, öppna frågor med tusen sinom tusen svar.

FAKTA

Prosa

»?Syster och bror – en familjeberättelse

Agneta Pleijel

Norstedts

Pia Bergström