Stora stygga gråben

Göran Greider läser om en hatad best

BOKRECENSIONER

Hatet mot vargen kan vara så besinningslöst att man ibland tror att det är en psykisk sjukdom. Men så är det förstås inte. Rovdjurshat är tio­tusen år gammalt, det var från början rationellt i den meningen att människor som höll boskap verkligen hade skäl att frukta varg för sin överlevnads skull och hatet har hållits vid liv i sägner, myter och massmedia. Varghatet är en del av det språk vi alla delar, eftersom till och med ordet varg är det ord som uttalats för att vi inte vågat säga det riktiga: Ulv. Säg det högt för er själva, så får ni se! Än i dag förnimmer de flesta något isande i kroppen när det uttalas.

Tommy Hammarströms Vargen kommer! är en vargvänlig bok. Denne ärrade miljöjournalist, som sedan länge skriver miljöartiklar på Expressens ledarsida, var bosatt i Värmland redan när de första vargarna på länge dök upp i 80-talets början. Spontant gladdes han åt det.

I boken försöker han i ett kapitel leva sig in i den försommar 1982 då en hanne mötte en hona och honan i sin lya vid Skråckarberget till slut födde sina valpar. Hammarström berättar sedan på ett mycket levande sätt om den vargskräck som återaktiverades i det kollektiva minnet och det rabiata vargmotstånd som snabbt formerades. Vänner och grannar som han nyss stått sida vid sida med i kampen mot skogsbolagen klev nu fram som vargmotståndare, medan han själv hälsade vargens återkomst till de svenska skogarna med glädje. Men till och med i denna vargvänliga bok flyter ändå ofta vargskräckens typiska och urgamla språkbruk upp: varför skriver han exempelvis så ofta att vargen strök omkring i bygderna? Så heter det om vargar, rövare och andra opålitliga element.

Men Hammarströms bok hör till det absolut bästa som hitintills kommit om vargfrågan i Sverige, framförallt därför att han själv är jägare. Han menar att i längden måste vargen kunna jagas för att överleva, och det är ingen motsägelse, utan den självklara slutsats som även jag för länge sedan kommit fram till. En större vargstam, helst med friska gener från Ryssland, som hålls i schack av en jägarkår som stolt jagar sin varg och fylls av respekt för den, det är i längden enda lösningen på denna inflammerade fråga.

Det tråkiga med Hammarström är att han, trots sina insikter och sin föredömligt realistiska syn på detta rovdjur, aldrig kan ta det där avgörande steget ut ur den egna arten: Här finns inte ett ord om vargens rättigheter. Det djurrättsetiska perspektivet tycks helt främmande för honom och det gör honom egendomligt gammalmodig och inte bara det: han skriver litet väl lojalt under på den nya, ganska populistiska lagstiftning som högerregeringen sjösatt. Eller så är det bara så enkelt att han i sista hand inte vågar stöta sig med grannarna i byn.

Hursomhelst: vargstammen växer. Hammarström noterar med tillfredsställelse att i dag väcker vargen trots allt inte samma ramaskri som för snart trettio år sedan. Ulven, vargen, gråben rör sig sakta in i våra medvetanden och två arter – de intelligentaste på planeten – ser varandra i ögonen och känner en underlig släktskap.

FAKTA

SAKPROSA

»?Vargen kommer!

Tommy Hammarström

Weyler

Göran Greider