Magisk ordvärld med snabba klipp

BOKRECENSIONER

”Från korridoren hörs dörrar öppnas och stängas /

människor är rastlösa, vintern

har läppar /

av stål som korridoren livnär sig på. /

En väldig käke slår igen, strax klistrar /

luftströmmen upp ögonlocken, drömmarnas /

mummel ekar, svävar sedan tillbaka i sömnen.”

Att läsa den slovenska poeten Lucija Stupica (född 1971), vars dikter nu finns översatta till svenska i urvalsvolymen När avtrycken vaknar, handlar i hög grad om att uppamma en särskild sorts uppmärksamhet. En uppmärksamhet som förmår öppna sig för alla de bilder som växer ur hennes poesi.

Dikternas expansiva bildberättande påminner inte så lite om musikvideons dramaturgi: hastiga – ofta halsbrytande – klipp mellan scener. Hos Stupica förmedlas klippen alltid genom känslan av organiskhet. Bilder växer likt träd, likt rötter. Upp i en oändlig himmel eller ner, i avgrunden. Så övergår bild i bild: bakom regnet hålls en lunch – mörkret tätnar – den snölösa vintern bär sin skugga. Jag föreställer mig Stupicas poetiska metod som ett slags ”organiskt” zappande mellan bilder. Att låta stenen falla mot ­sjöns botten för att på ytan förnimma ringarnas spridning.

I en dikt skriver Stupica att ”Allt yttre är inre”, och denna sats ger viktiga ledtrådar till hennes ordvärld. Det är en magisk värld, i vilken expressionistiska penseldrag övergår i impressionistiska ljuslandskap. Ena stunden anas diktjaget som flanör – i städer, längs vägar, i främmande länder. Det finns en kropp som passerar genom världen. Andra stunden har diktjaget klivit ut ur bilden, och läsaren lämnas kvar i en ödslig poetisk trädgård. Det är som att dikternas ”jag” lever i symbios med tecknen. Det är tillräckligt ominpotent för att hålla skriften i sin hand och i en dikt storslaget yttra:”Jag fann ett träd [---]”. Men bara för att redan på nästa rad försvinna: ”I det torra landskapet fåglar. / På de steniga stränderna utan avtryck. / Förtorkat och vindpinat / i det skyddslösa landskapet”.

I allsmäktig frånvaro fortsätter jaget att måla världen i primärfärger. Det är ett på många sätt ålderdomligt ”jag” som framträder i Stupicas dikter. Auktoritärt och allsmäktigt seende. Passerande i alla sammanhang. Närvarande, frånvarande och diktande. Men alltid med de vackraste färger, med himmelspigment och ur sårens djup.

FAKTA

POESI

» När avtrycken vaknar

Lucija Stupica

Översättning: Jan Henrik Swahn

Rámus

Hanna Hallgren