Döden är överallt

Kristofer Folkhammar läser en mörk uppföljare till ett färggrant mästerverk

BOKRECENSIONER

De storslagna hyllningsorden på baksidesfliken, ”Pressröster om Den amerikanska flickan”, talar om att vi är många som håller föregångaren till Glitterscenen för en mästerlig, lavendellila roman. Berättelserna från Trakten: Den om den amerikanska flickan, så klart, det mystiska dödsfallet. Kvinnokollektiven och Ålänningens jaktlag. De olika husen, ­alla lite sneda, alla bilder av halvbrustna, storslagna drömmar – kusinhuset, lyxvillan, alpvillan. Alla öden som knöts samman i flickorna Sandra och Doris kärlek och lekande iscensättningar – glitterscensättningar.

Monika Fagerholms språk bar upp hela det vindlande bygget. Med luftigt skrymmande poesi i talspråket och en märklig energi i sorgen. De olika lagren av verklighet förde tankarna till Pedro Almodóvars filmer – så intensiva framträdde Sandra och Doris när de bland resterna från en konkursfaren tygaffär spelade upp, provade att iklä sig, olika versioner av sina livshistorier.

Att låta färggranna mästerverk följas upp av något mörkare känns som en tacksam ordning. Jag tänker på allt från popgruppen The Knife till Harry Potter. Sprakande glam följs av allvar och tyngd. Så också hos Fagerholm.

I Glitterscenen är det höst i Trakten, mestadels. Sommaren har inte bara kastat en ifrån sig – det är mitt i den grå lunken, det har gått många år. Berättelsen om Sandra och Doris är bara något man minns. Maj-Gun och Suzette, jämngamla med Sandra och Doris, är de nya, huvudsakliga, nodpunkterna när Traktens brokiga mysterier än en gång ska passera den fagerholmska berättelsetombolan – snurras genom de olika möjliga versionerna, tvivlas och vändas på. Men det leks inte så mycket nu.

Maj-Gun och Suzette har sneglat på varandra under hela uppväxten. Men det är först när de är ordentligt vuxna, nästan trettio sådär, år 1989, som de verkligen möts. Maj-Gun är Maj-Gun i kiosken. Tjock och burdus, med en replikbok att ta till när hon vill smycka kundkontakterna lite extra rappt. Suzette, som återvänder till Trakten för att hennes mamma dött, är storögd och kanske vacker. ”Potentialen!” som Maj-Gun härjar om. Tystare men, förstås kanske, med ett ännu rörigare, mer vansinnigt bagage.

Så klart får de nya hjältinnorna mig att tänka på Sandra och Doris. Som om de vore deras vuxna motsvarigheter, och därför lite gråare. Maj-Gun, eller Majjunn, är, precis som Doris, en typiskt fantastisk fagerholmflicka, som tar för sig på tvärs mot makten.

Det som är så fint med Fagerholms ­karaktärer, vare sig de är Diva-hjältinnor eller ej, är att de behåller egensinne och integritet, är riktiga original, samtidigt som de tydligt placeras in i ett större sammanhang, inordnas som samhällsvarelser. Att de på så vis blir så starka, tydliga litterärt sett, eller kanske snarare, mänskligt sett.

Och vidare: sköra och samtidigt, gång på gång, oväntat hållbara mot allt elände de möter.

Det är mörkare. Döden är närvarande, mer som en utdragen suddighet, än i ­föregångaren. För man kom ju aldrig riktigt åt döden i Den amerikanska flickan. En tragisk händelse, jo, men alltid som en effekt, ett pistolskott eller en knuff, i första hand. Nu är döden mer som den där gnisslande kyrkogårdsgrinden som Maj-Gun hänger i som barn: ”tjii hit tjii dit far den, fram och tillbaka i vinden trots tyngden av Majjunns stora kropp”. Hela boken har karaktär av flöde, ett trasigt, tygbitstrasigt. Och döden är överallt.

Glitterscenen är en av de starkaste ­romanerna jag läst i år. Men jag kommer inte ifrån att något går förlorat i den där deppiga suddigheten. Omtagningarna som drar med sig lite, lite mer för varje gång en scen tas om eller ett porträtt tecknas – de grepp som i Den amerikanska flickan öppnade för frågor och skapade dynamik – känns i Glitterscenen ­lite manierade, ofta mer omständliga än lekfulla.

Berättandet är denna gång det stora, episka. Vansinnigt elegant, förvisso, men med en del av den barnsliga färgskalan och exaktheten förlorad. Titeln till trots saknar jag glitterscenen, platsen där sanningar kan lekas fram och smyckas på de mest fantastiska vis.

FAKTA

PROSA

»?Glitterscenen

Monika Fagerholm

Albert Bonniers förlag

Underbart Fagerholmskt: ”Helvete ­Suzette vad gör du med en ­revolver i bastukassen?”

Ofrånkomligt: Att jämföra en uppföljare med dess föregångare.

Kristofer Folkhammar