Klassklättraren faller handlöst

BOKRECENSIONER

”Hur mycket måste man förlora innan man blir mänsklig?” frågar Kristian Lundberg i sin nya prosabok Yarden. Den handlar om förluster av hopp, människor, kärlek, status, arbete, pengar, men kanske främst om samhällets frånvaro av det som Alexandra Kollontaj en gång så träffande beskrev som kamratkärleken. Det vill säga: människornas solidaritet med varandra. Deras strävan efter gemenskap, och önskan att skapa en omsorg som binder samman individerna i ett samhälle.

I Yarden berättar Lundberg om ett liv som daglönare i Malmö hamn. Bokens Kristian tigger jobb. Han står i kö för att sändas ut i snön, blåsten, kylan. Han tvättar och flyttar bilar för en minimilön. Har han tur finns det arbete även nästa dag. Ofta är han den enda vita svensken. Daglönarna kommer och går, de flesta har flera olika påhugg; städare, bilmekaniker, taxiförare, tidningsbud.

Bland daglönarna skymtas de papperslösa. Helt i avsaknad av rättigheter och med timlöner på 20–30 kronor befinner de sig på botten av den svenska klasshierarkin. I Sverige är det rädslan och vetskapen om var och ens utbytbarhet som styr de fattiga: ”Det står alltid en ny kandidat utanför grinden och väntar. Vi tvingas leva våra liv på huk. Vi tvingas in i ett system som påminner om skadedjurens; vi anger varandra för att säkerställa våra egna platser. Inte alla, men tillräckligt många.”

Genom Yarden kan Lundberg knytas till den samtida arbetarlitteraturen, till vars företrädare jag exempelvis räknar Johan Jönson, Helene Rådberg och Ida Börjel. Liksom dessa författare gestaltar Lundberg ett globaliserat, postfolkhemskt och senkapitalistiskt Sverige, i vilket man tycks veta priset på allt, men inte värdet på någonting. Tvåtredjedelssamhället är genomfört. Åt dem som har ska vara givet. Människor uppmanas att älska ägandet och tjäna tjänandet. Samtidigt knyts nävar som nyss sträcktes ut för att tigga. Samtidigt sätts förorternas bilar i brand.

På sin vackra, sorgsna och lyriska prosa skildrar Lundberg tillvarons skörhet: hur klassklättraren handlöst kan falla, för att med en smak av arvsynd återvända till den klass han en gång föddes in i. Där man ska vara. Där kroppen alltid värker. I undervegetationen, där det är enkelt och omöjligt att andas: ”Vi för inte klasskamp. De gör. De som redan äger. Vi lägger bara ner våra vapen. De förflyttar hela tiden sina positioner.”

FAKTA

PROSA

»?Yarden

– en berättelse

Kristian Lundberg

Symposion

Hanna Hallgren