Filosofi och zombies

BOKRECENSIONER

Frågan, på baksidan av en Modernistabok, fiskar upp mig direkt: ”Hur ska vi benämna den fasa som rör sig under postmodernismens blänkande yta?”

Precis vad jag gått och grunnat på i två årtionden! Författaren, filosofen Nanok, kallar sina aforismliknande teser för ”texter för gravstenar” och låter dem i elva kapitel berätta om ”kroppens epicentrum, själva språkets död och grammatikens tidlöshet”. Spelplanen är ett waste land med uppradade gravar där endast zombies, gengångare och vampyrer kan tala som förr. Omslaget frammanar nog en av dem, en 60-talsretroisk White Ascot i vit kortkort spetsklänning i tankfylld crossed legs-position. Bokens grå mjuka papper återkallar i min privata minnespost realskolans herbarier vilket ju också var en sorts gravplatser (åh, den strömflytande lilla sköldmöjan med sina pyttiga vita blommor, blott stoft under tejpen när nån stal hela bunten från Barnängsgatans vind 1999).

Nu hittar jag redan på. Samband, övergångar. Jag fattar nog inte hälften av vad som nedlagts i den kryptiska Grammatica Obscura, men jag fascineras över att abstrakt tänkande om twit twit twit-tidens språk- och meningsdöd kan fusioneras så begåvat med den medeltida myten om Fiskarkungen. Tänk att kungens sjukdom, Parcifals mystiska roll, processionen med graalbägaren, svärdet och den blodiga lansen – som jag uppfattat som en hoppfull myt om liv genom död – kan användas till att skapa en hel kollektion av vackra gravstenar 2009!

”Vår kropp är en frusen dödsmetalls död”, skriver Nanok och jag känner ren gravgiftets verkan. Men jag har kanske missförstått detta med död, för teserna kan samtidigt kännas som upplivande antiteser till sin egen deppiga utsaga. Som den här, läst vid gravkanten (av ett Schopenhauerspöke?): ”Kroppen är felfri och bör förstöras, förruttnelsen är felfri och bör förstöras, språket finns inte och bör förstöras.”

FAKTA

Prosa/poesi

»?Grammatica

Obscura

Nanok

Modernista

.

Pia Bergström