Vagina, vagina, vagina!

BOKRECENSIONER

Skrämmande verklig” kallade The Observers recensent Sean O’Hagan huvudpersonen i Nick Caves Bunny Munros död. Den där formuleringen har etsat sig fast: finns sådana djur på riktigt, till exempel i Brighton, England, där romanen utspelar sig och där författaren för övrigt bor? Om många tycker som O’Hagan om detta veritabla psyko till litterär figur, så gör det – ve och fasa – kanske det.

Jag är annars rätt säker på att Cave inte alls har velat skapa en realistisk figur. Bunny Munro bor mellan bokpärmarna, vilket inte betyder att han skulle vara en torr pappersgubbe. Realism är bara inte Nick Caves grej.

Under loppet av sin långa musikaliska karriär har Cave skapat ett eget, mörkt och levande fiktivt universum av kvinnomördare, döda bröder, oskuldsfulla kvinnor och hård kroppslig kärlek, allt under överinseende av en hårdför kristen gud. Här utspelar sig också hans förra – bättre – roman, And the ass saw the angel (1989), som kan beskrivas som en grym, gotisk, australiensisk western. Detsamma gäller John Hillcoats film The Proposition (2005), som Cave skrev ett lyckat manus till.

Bunny Munro lever sitt liv i samma universum, men är inte ett dugg gotisk, utan snarare en ond burlesk, som gjord för sträckläsning. Bunny är en anakronism, en dörrförsäljare av kosmetika med slips och flottig tjusarlock, som kuskar runt i samtiden i en gul Fiat. Hans fantasi begränsar sig till kvinnors kroppar och särskilt då popstjärnorna Kylie Minogues och Avril Lavignes underliv som han runkande tänker på som tröst och uppmuntran. Ordet fitta måste utan jämförelse vara det mest förekommande i boken.

Hela Bunnys liv cirklar monomant kring säljande och sex. Det spelar ingen roll hur många arga pojkvänner som ger honom på käften, han är på’t igen. Hans självbild är en charmerande Don Juan, men Cave installerar en oroande skuggsida genom Bunnys älskade fru Libby. Hon är djupt depressiv och i kontakt med helt andra existentiella nivåer än sin endimensionelle man, som sin trolöshet till trots visar sig ha varit starkt beroende av henne.

När Libby begår självmord beger sig Bunny ut på en apokalyptisk sälj- och sexturné. Nioårige sonen Bunny junior får vänta i bilen, där han pratar med sin döda mamma och med blödande ögon (han lider av en ögonsjukdom) läser i uppslagsboken han fått av henne. Porträttet av sonen är hjärtskärande.

Cave lär ha inspirerats till den här romanen av bland annat Valerie Solanas Scum-manifest. Det ger en intressant relief till bokens maskulina groteskeri. Ur det här perspektivet liknar romanen en vansinnig brottningsmatch mellan den inbitne romantikern Cave och, gissar jag, en feminism formulerad så att han intuitivt kan känna sig dragen till och begripa den.

Det betyder inte att salig Solanas får av Cave hans patriarkala brallor. De är nog fastvuxna på honom: utan dem blir det inte mycket kvar av hans kvalfyllda poesi. Detta faktum ger Bunny Munros död ett tvehågset drag. Å ena sidan är Bunny ett svin, å andra sidan ekar det svagt över sidorna av traditionellt manligt koketterande med svinaktigheten: Bunny är ändå en jäkla tuffing, och vem skulle inte vilja ligga så där mycket?

Desto större är chocken när författaren skickligt åstadkommer en grym, nästan omärklig glidning i texten och ”häradsbetäckaren” plötsligt framträder som en tjuv och en våldtäktsman. Det är drastiskt, men ett slags statement.

Cave har svårare att göra upp med kvinnomystiken. Bunnys fixering vid det kvinnliga könsorganet ges närmast episka proportioner. Vaginan representerar mamma, hem, liv, lust, död och hela den gamla vanliga objektifierande molevitten, och romanen lämnar aldrig det perspektivet.

FAKTA

PROSA

»?Bunny Munros död

Nick Cave

Övers. Olov Hyllienmark

Forum

Malin Krutmeijer